Dagsmeja

Skaren håller hårt i granens nedre grenar och ekorren springer över snön fram till fågelbordet. Där kan den bli sittande länge bland solrosfröna. Då och då reser den sig på bakbenen och spanar, den vita magen lyser, sedan ner till fröna igen. Bryr sig inte om de många vrimlande småfåglarna eller hackspetten som om och om igen fäster frön i en springa på fågelbordsbenet.

På vägen ner till brevlådan gäller det att sätta fötterna rätt. Här och där har dagsmejan hunnit mjuka upp snön och foten får fäste. I skuggan är det ännu hårt. Efter en natt med mager sömn blir morgonen lätt moloken, de enkla morgonbestyren tynger själen och hur ska man hinna med allting? Om man då råkar titta ut på morgonen som ännu är mörk och ser åt öster och strimman av morgonsol bakom uthuset, då kommer en dagsmeja över ansiktet. Vad är det som gör att vissa saker, ett ögonkast eller ljuset från en himlakropp, kan få en missmodig själ på fötter på ett ögonblick?

Vissa dar får man försöka ta sig fram ändå, utan dagsmeja. Man kan säga att Balder denna gång tar sig an dagsmejans karaktär och förutsättningar. En gåtfull och hoppfull historia.

M.A.

 

Website | + posts