Isabella Lövin. Foto Julia Wagner

»Högst en halvtimme«, hör jag en röst säga bakom mig. Jag står utanför riksdagshuset och väntar på Isabella Lövin. Hennes sekreterare håller i alla tider och möten. Det är mycket nu, inför eu-valet. Hon ler när jag frågar om det är Balder hon talar om. »Nej, jag är ledig nu.« En stund senare sitter vi med varsin kopp kaffe i ett välbekant växthus. I drygt två timmar talar vi om hennes kärlek till havet och om vad en eu-parlamentariker kan göra.

– Jag läste din bok Tyst Hav när den kom ut 2007. Och på nytt igår och slogs återigen av vilka starka bilder den förmedlar,
den om ålen till exempel. Var det ålen som fick dig att skriva boken?
– Jag hade redan hunnit bli upprörd över det här med torsken och utfiskningen överhuvudtaget. Men jag tror det var ålen … Jag gick ju och bar på en dröm, jag ville göra något om det här och skulle vilja skriva en bok. Men jag har jobbat så pass länge med de

Dessutom känner jag väldigt mycket för den där slingriga fisken

här frågorna så jag vet att man måste ha en bra ingång. När jag läste det här pressmeddelandet om ålen, jag förstod inte; vad är det här?! Beståndet av glasål har gått ner med nittionio procent, ålen är akut utrotningshotad, men Fiskeriverket anser inte att det är nödvändigt att begränsa det svenska fisket av ål. Då förstod jag att det var en så bra story, ingen kan undgå att förundras när man får höra att vi håller på att utrota ett absolut uråldrigt djur som har funnits i trettio miljoner år, för kaffepengar! Och ingen förmår dra i nödbromsen. Berättelsen om ålen gör ju att man måste vakna till på något sätt. Som journalist och författare gick den inte att låta bli att berätta. Dessutom känner jag väldigt mycket för den där slingriga fisken, den berör mig.

– Hur är det för ålen idag, sju år efter det att din bok kom ut, är det samma läge?
– Ja, ungefär detsamma. Vad som hänt de senaste två åren är att glasålsinflödet faktiskt har gått upp något. Det är fortfarande nittioåtta procent mindre än vad det var i början på 1980-talet. Fiskarna ser det som en fördubbling av beståndet, från en till två procent, då är det i deras ögon dags att börja fiska som vanligt igen. Jag har fått uppdraget att i parlamentet arbeta fram det som förmodligen ska utmynna i en ny ålåterhämtningsplan. Det är många vägar och procedurer innan det kan komma vidare, just nu är det blockerat i ministerrådet.

– Men är det inte bara att låta ålen vara?
– Om det vore så enkelt … jag försökte få in det alternativet i mitt betänkande, men vissa människor kunde inte acceptera det. Nu är det skrivet så att man måste vidta de åtgärder som är nödvändiga, man får se vad forskarna rekommenderar. Jag kan inte se vilka andra åtgärder som är lättare att vidta än den att sluta fiska ål.

– Hur gick det till att du blev eu-parlamentariker?
– Det var inget som jag hade planerat. När boken kom ut 2007, var det som att sätta igång en lavin som aldrig tog slut, det pågår fortfarande. Det började med bra recensioner, intervjuer och priser. Jag blev inbjuden överallt för att prata om boken, en bok om fisk!

– Vart blev du inbjuden?
– Till Fiskeriverket, sida, Rosenbad, Riksdagen, slu, Artdatabanken. Det var som om alla institutioner i Sverige ville att jag skulle komma och tala.

Läs hela intervjun i Balder