Myrorna gör det, räven förstås, liksom haren, älgen och rådjuren. Säkert också grävling, lo, järv, björn och varg. Tar stigen genom skogen. Vi tar bilen till grannen eller sjön. Svär över skogsmaskinernas meterdjupa hjulspår som vi ser från vägen. Men om nu myrorna envisas med att trampa upp nya stigar, skulle inte också vi, som har stövlar och en stav att stödja oss på, skulle inte vi kunna bestämma oss för att trampa upp nya stigar?

Vi håller på att slarva bort nycklarna till naturens överlevnad och vi skyller gärna den saken på torftigt jord- och skogsbruk och lönsamhetsförvirrade politiker. Vi kommer inte hitta de där nycklarna genom att dricka grönt te och sortera förpackningar och matrester aldrig så väl. Om vi ska ha en chans att på nytt och på ett aktuellt vis förstå naturens hemligheter så måste vi vara där den är, allt annat är önskedrömmar.

Min stig genom skogen börjar bakom jordkällaren, en mjuk, kopparröd och tallbarrsklädd fotvård. I år sjunger koltrasten här för första gången på många år. Det är samma stenar, lavar, mossor, tallar, rönnar och granar. Ljung, blåbärsris, lingon och linnéa, om och om igen. Ta stigen.

M. A.