Kanske har jag glömt en bok i sovrummet, det är alldeles mörkt och jag tänder inga lampor. Min hand söker trappans ledstång, fötterna hittar trappan, steg för steg. Utan balansen och handens minne hade jag inte kommit någon vart.

För bra många år sedan fick jag jobb i en kvarn, mjölnaren skulle lära mig hur allt fungerade, hur vetekorn kunde förvandlas till mjöl, råg till flingor och korn bli av med sina skal. Kvarnen hade tre våningar och två slitna trätrappor mellan sig, lena ledstänger i trä på båda sidor. Man hörde när mjölnaren var på väg ner, händer och underarmar lätt på ledstängerna, hälarna liksom smattrade mot trappstegen när han nästan flög ner. Han tog de två trapporna på några sekunder. Vi andra flög också så småningom, men aldrig på några sekunder. Det gällde ju att hinna bromsa också, på slutet.

Jag hittar boken och nu känner jag doften av kaffet, ska bara släppa ut katten. Han står och väntar vid verandadörren. Jag öppnar och han stryker sig mot mitt ben på vägen ut. Allt är ännu alldeles mörkt, det går inte att se minsta skymt av gryningen. Men då ser jag en glimt mellan träden som jag inte ser, en stjärna lyser svagt och man fattar att det kan bli en dag med klar himmel.

Idag är det första advent och tre veckor innan solen får börja sträcka på sig igen. En stjärna lyser i fönstret på verandan och i det unga äppelträdet – Signe Tillisch – glimmar små lampor som en liten stjärnhimmel. På grindstolparna där borta i mörkret kommer frostrosorna glimra i solen, i morgon.

M.A.