Maria Birnbaum

Just hemkommen från resa. Med tåg genom Europa och färja över havet till ön. Att komma hem, känns som att komma tillbaka till mig själv. Mitt berg, morgonklippan som ger värme, sländorna som lägger sig på den stigande luften. Sjön, som känns som min, bryggan som doftar sol. Min plats, platsen som gör att jag känner mig hemma i världen, tillhörig. Så många som inte har det så idag. En plats att kunna vila i. Inte på genomresa, inte som besökare. Vad gör att platsen känns som hemma, att jag kan hitta tillbaka till mig själv här?

Kroppen som bärs av det stilla vattnet. Inte de vit-turkosa salta vågorna utan bara det mjuka lugna hemmavattnet. Omgivningen som stöd. Berget, min frukostplats, och sjön. Det är något med tiden också, det rytmiskt återkommande med att vara där varje dag.

Som kroppen, varje morgon återvänder vi till den. Är den en trygg plats, kan jag vila i den, är jag hemma i den? Så många som inte är det idag.

I mitt arbete på en kommunal skola, i ett så kallat utsatt område med ständiga strömmar av nyanlända, visade sig att barnens språkutveckling hängde ihop med deras kroppsuppfattning. Hur tar jag min kropp i besittning?

Mitt arbete med barn handlar om det. Mitt arbete med blivande eurytmilärare handlar om det. Och mitt arbete med mig själv handlar om det, på olika sätt under livet. Först att göra min egen kropp till instrument för rörelse, musikens rörelse. Sedan att bli ett instrument för att avlyssna barnets rörelse. Att kunna höra, avläsa, barnets sätt att bebo sin kropp. Hakar det upp sig, på vilket sätt känns den obekväm?

Ett medvetande som lever i en virtuell verklighet, kopplar lätt bort kroppen

När skolgången inte går som på räls finns ofta en hake av något slag. På sätt och vis gäller det många barn idag, eftersom det finns en viss obalans som har att göra med en ensidig invasion av medvetandet genom informationsflödet och de virtuella bilderna. Som inte får sin motvikt genom sinnen som är riktade inåt mot kroppen, den egna befintligheten. Ett medvetande som lever i en virtuell verklighet, kopplar lätt bort kroppen, känner inte behovet av att andas, att ta in intryck för att bearbeta, smälta och släppa. Mentalt övermätt och kroppsligen undernärd, blir följden. Och då menar jag inte för lite mat utan för lite kontakt med det egna kroppsliga varat. Hur känns det i min kropp, hur mår jag?

Ge mig en fast punkt och jag skall rucka på, lyfta jorden, lär Arkimedes ha sagt.

Och vem skulle inte vilja rucka på, lyfta jorden idag? För att åstadkomma förändring behöver vi alltså ha en fast utgångspunkt, något att ta avstamp från. En fast utgångspunkt – kan vår kropp ge det? På sätt och vis – ja. Balanssinnet, det vestibulära systemet, beläget i örat väldigt nära hörseln, fungerar som ett inre kompasssystem, vilket gör att vi kan orientera oss, veta var vi är.

Anna Jean Ayres kallar det vestibulära systemet för det enande systemet, att alla andra sinnesförnimmelser bearbetas i förhållande till den information balanssinnet ger. Hon menar också att balanssinnet spelar en nyckelroll när det gäller att hjälpa oss utveckla en effektiv självreglering av vår vakenhetsnivå, vår förmåga att hålla kvar ett lugnt men uppmärksamt tillstånd. Balansorganet med sina tre båggångar, gör att vi kan relatera till de tre rumsdimensionerna och uppleva oss som ett centrum i rummet. Det behövs dock en samverkan med ett annat sinne, rörelsesinnet, för att vi ska förnimma hur vätskan rör sig i båggångarna.

Läs hela artikeln i Balder