Det var Antonius som startade tidskriften Balder, vi återkommer till den. Antonius kunde recitera poesi av Nelly Sachs, Gunnar Ekelöf, Edit Södergran, Paul Celan och Bob Dylan, och många fler. Utantill och med en röst som nådde hela rummet i den stora salen på Kulturhuset i Järna. Ofta läste han när eurytmisterna var på scenen där. Antonius hade gått en talgestaltningsutbildning i Goetheanum i Schweiz, rösten blev starkare men omisskännligt hans egen.

Vid tre tillfällen reste vi till Göteborg tillsammans, första gången till en konsert med Bob Dylan. Andra gången till Bokmässan med Balder och Lütfi Özköks diktsamling Drömmen andas i gräset. Det var år 2000 och vi hade bokat en monter på nio kvadratmeter. Lütfi satt i en fåtölj och signerade, hans skratt lockade fler att upptäcka Balders monter. De nio plywoodskivorna på golvet var nymålade i rött och hade under natten torkat till nio stora skålar.

Fyra år senare bokade vi tjugo kvadrat och byggde en disk av ljust grönmålade trälådor, »räkbackar« som de kallas i Göteborg. Satte några på väggen bakom, med Baldrar på utställning, framförallt den nya med en målning av Helene Schjerfbeck på omslaget. En ström av besökare passerade förbi. Mitt i strömmen stod Antonius som en vågbrytare och sträckte fram en liten folder om Balder, ibland tog han några försiktiga steg framåt. Jag tror det var året därpå som han fick veta att han hade fått Parkinson, en sjukdom som följde honom livet ut, i nästan tjugo år. Antonius lämnade Balder 2010.

Det var 1975 som Antonius satte samman och lät trycka det första numret av Balder. Grundtemat i Balder var under många år den sociala tregreningen. En gång formulerad av antroposofins stora inspiratör Rudolf Steiner. Han beskrev den franska revolutionens tre ideal på ett helt nytt sätt: Det är kulturlivet som måste få verka i frihet, det är i näringslivet – vars hela idé ju är att producera mat och skor till fler än en – som solidariteten ska vara vägledande. Och på rättens område är det jämlikheten. Nere i Europa hade man talat länge om den sociala tregreningen och skrivit om den, hur den skulle förstås och kunna utvecklas i det praktiska. Antonius översatte artiklarna från tyska till svenska, han var en suverän översättare. Samtidigt pågick samtal runtom i Järna, ute i landet och på kontinenten: hur gör man? Hur når tregreningen ut i samhället och blir vardag bland människor och företag? Det är en fråga mer aktuell än någonsin. För Antonius och Balder var också frågan hur de antroposofiskt inspirerade verksamheterna skulle kunna ta större intryck av tregreningens idéer och bli de goda exempel som världen så väl behöver.
Nu är Antonius verksam på annan ort, han blev sjuttio år.