Balder 2/2020

Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen av humaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

»12 teser« av John Berger utgör epilog i Ewa Stackelbergs bok Berättelse för levande (Journal 2001). Översättning: Einar Heckscher. Raderna ovan utgör den tolfte tesen.

Nio skribenter, två poeter, en konstnär och en handfull fotografer ställer viktiga,intressanta, sorgliga och överraskande frågor i denna Balder. Hur har vi det egentligen, i krisen och efter krisen? Hur förhåller vi oss till tiden, tar vi egentligen vara på vår stund på jorden?
Så här skriver Katarina Bjärvall i sin essä:

»De exeptionella omständigheterna ger oss möjlighet till tankar som ställer livsfrågorna på sin spets. Detta kan vi ta med oss in i tiden efter coronan. Möjligheten till något så banalt som tidsfördriv i kombination med det minst banala vi kan tänka oss, döden, bör ha gjort att vi kan se våra chanser att inte bara fördriva tiden utan faktiskt driva den i en meningsfull riktning. Och vi vet alla ungefär vart: mot ett varsamt och rättvist bruk av jordens både sinande och växande men alltid begränsade resurser. När vi har insett att det vi mest av allt längtar efter är återklangen vi får i varandras närvaro, då måste chanserna att sträva ditåt vara rätt goda.«

Den ständigt stigande kurvan

är rubriken på Ylva Eggehorns text, hon skriver bland annat så här:

»Och jag tänker: det är inte främst facit vi behöver, utan ett språk. Eller snarare en berättelse som är tillräckligt komplex för att kunna integrera det tragiska i vårt hopp. Optimism fungerar bara så länge som allt verkligen blir bättre och bättre dag för dag. Men när tragedin inträffar, räcker inte optimismen. Hopp är något annat. Det bygger på berättelsen om att för varje människa som dör, går världen under, men för de andra finns den kvar, och det som händer med den efteråt beror på vad som avslöjats i tragedin och hur vi förändrats genom sorgen.«

Hur kan vi på nytt utveckla en blick för det gemensamma

Kommer det en annan tid?

Vilka erfarenheter är bestående, i den meningen att de förändrar våra liv, får oss att handla annorlunda? Hur håller man liv i skammen över hur våra äldre – din farmor, din man, din granne – blir liggande i elände och glömska på landets äldreboenden? Hur förvandlar man skammen till mod och engagemang? Och samhället – det gemensamma – hur tar det tillvara på sina gjorda erfarenheter? Hur kan vi på nytt utveckla en blick för det gemensamma, en blick som inte är till salu?

Försommarljus

Tack ni nio skribenter, ni poeter, konstnärer och fotografer som hjälpt oss att lyfta fram denna viktiga och vackra Balder i försommarljuset. Tack också till Anders Weidar för omslaget, en stilig hälsning både till Andrej Tarkovskij och till alla människor som vill arbeta för en helt annan samhällsmodell än den vi befinner oss i just nu. Mer om det i höstbaldern, den är tänkt att slinka ner i era brevlådor på torsdag den 10 september. Balder önskar er en sommar för vila, eftertanke och omsorg.

Glöm heller inte att alla landets landskap behöver fler bönder, sådana som håller ett rimligt antal mjölkkor som får vara ute om dagarna. Vill du veta mer om kornas och böndernas betydelse för landskapen så kan du läsa boken Levande landskap – en resa till framtidens jordbruk, den är faktiskt skriven av Balders redaktör.

M.A.

Balder Nr 2 2o20

Dagboksblad om tiden, Magnus Halldin, 5

Den ständigt stigande kurvan – Påsktid, pandemitid, Ylva Eggehorn, 13

En tid att le, Toby Ibbotson, 17

»Sorgburen in i efteråt« – Om Eva Runefelts diktsamling Ur världen, John Swedenmark, 20

Fem dikter, Eva Runfelt, 23

Patiensen, jojon och den outgrundliga nyttan, Katarina Bjärvall, 29

Rymdpojken, Randi Mossige-Norheim, 37

Sju broderier, Linda Lasson, 32-39

Om det inte lugnar ner sig – Samtal med konstnären Linda Lasson, Mats Ahlberg, 41

Oropos, Alexandra Kronqvist, 45

Närhet och distans – Tankar i virustider, Lars Karlsson, 49

Kris och myt – Exemplet Amor och Psyke, Uljana Akca, 53

Ur Toposatopicus – en dikt, Krister Gustavsson, 56

Medarbetare, 58

 

Omslagsbild från den restaurerade versionen av Andrej Tarkovskijs film Nostalghia, 1983. Bild: Kino Lorber