Peter Schneider Vingesköld och hans bin. Foto: Erik Olsson.

Peter Schneider Vingesköld och hans bin. Foto: Erik Olsson.

I en sked honung ryms lite av ett mirakel. Det är något som jag blir medveten om under läsningen av Handbok i naturlig biodling där Peter Schneider Vingeskölds mer än fyrtioåriga erfarenheter och insikter av att hålla bin förmedlas tillsammans med Anette Dieng som varit med och skrivit boken.

Finns det egentligen något som kan kallas naturlig biodling och vad menas med det? Eller som en lätt kan tro, biodling måste väl ändå vara bland det naturligaste som finns. Människans inblandning och utnyttjande av bina för sin egen räkning genom att hålla bikupor har pågått i Sverige sedan medeltiden vilket är dokumenterat i lagböcker där en stor del ägnades åt regler rörande äganderätten till bisamhällen som hittades ute i skogarna. Peter Vingesköld berättar i bokens första del »Bin och Biodling genom tiderna« om hur bina hölls i någon form av bostad nära människans bosättningar i olika material där de byggde sina vaxkakor fritt. Vaxkakorna satt fast i bikupan. Det var inte förrän i mitten av 1800-talet när bikupan som den mer eller mindre ser ut idag med flyttbara vaxkakor byggda på mellanväggar i ramar kom till.

Då som nu fanns olika sätt att sköta bin. Det blir en varse när en läser på om bin och det är inte alltid en rolig historia. Människan ordnar och donar med binas värld som människan anser är bäst, vingklipper drottningen, öppnar ideligen bikupan för att se hur det går, transporterar kuporna långväga på lastbil, hindrar svärming, använder »sofistikerade jordbruksgifter« där bina samlar sin föda, bekämpar varroakvalstret med kemiska medel som bina blivit till stor del immuna emot och tar sedan all honung och ger dem sockerlösning att övervintra på. Något som började praktiseras i mitten av 1800-talet då sockerpriset sjönk. Honungsbina har ätit sin honung så länge de funnits, i minst 30 miljoner år. Som en jämförelse har vi människor funnits i 200 000 år. Tycker vi då att det är konstigt att bina har problem? Bisamhällen dör plötsligt, ni har säkert hört talas om ccd; Colony Collaps Disorder, som drabbat bina i Europa och usa. En del jämställer ccd med utbrändhet hos människor. Det har dödat fler än tio miljoner bisamhällen i usa under sex år.

Peter Schneider Vingesköld menar att den biodynamiska biodlingen kan vara en del av lösningen, för vi kan inte gå tillbaka säger han, utan vi måste börja utöva biodling på ett nytt sätt. Den innebär i stora drag att biodlaren ska göra så lite som möjligt men göra rätt och i rätt tid. Att jobba med naturen istället för emot, vilket Peter Schneider Vingesköld anser är så mycket roligare. 2010 blev hans och sonen Tobias biodling Demetercertifierad, den enda i Sverige än så länge.

Respekten för bisamhället som en organism och som en individ är grundtemat i boken. En organism som precis som alla andra organismer har som mål att föröka sig och den nytta som växter, människor och djur drar av det genom pollineringen är en sidoeffekt. Författaren vänder sig mot utnyttjandet av bina och den stress som biodlaren många gånger kan förorsaka i samhället.

Yngelklotet, ett nytt begrepp för den som inte är närmare bekant med biodling, kallas platsen där bina har sina ägg, larver och puppor.

Läs hela artikeln i Balder