Ibland har jag genom åren misstänkt att kontroverserna kring Vidarkliniken inte beror på de omstridda alternativa läkemedlen utan på antroposofins alternativa människosyn. Sjukvården i övrigt organiserades under 1900-talet bort från alla tankar om att människan är en helhet där kropp och psyke hör ihop. Att vi påverkas av allt i omgivningen, även miljö, mat och aktivitet, presenteras emellanåt som nya forskningsrön, även om kunskapen är gammal. Florence Nightingale skrev om det redan i »Anteckningar om sjukvård« 1860. När det gäller respekt för patienten som människa är sjukvården fortfarande uppseendeväckande handfallen.

Åren 1997–2002 var jag med om att nyöversätta Simone de Beauvoirs klassiker Det andra könet från 1949. Fackgranskaren Eva Gothlin var docent i idéhistoria, etikexpert och en av världens främsta experter på Simone de Beauvoir som filosof. Under arbetet blev Eva allvarligt sjuk, först i trigeminusneuralgi, en svår kronisk huvudvärk, och sedan bröstcancer som behandlades för sent. Hon avled i december 2006, några veckor före sin 50-årsdag. Vi hade planerat att tillsammans skriva en bok om cancervårdens upprörande brist på mänskligt bemötande.

På Vidarkliniken upplevde Eva Gothlin att hon blev sedd som människa, inte som en sjukdom som skulle uppfostras till en lydig patient. Hon ställde krav, hon ville ha en personlig läkarkontakt. Sånt tjafs håller vi inte på med här, var det svar som Jubileumskliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset framhärdade med in i det sista, och som Eva envist kringgick, något som helst inte skulle märkas.

Två gånger missades Evas tumör i mammografin. När den väl upptäcktes fick hon veta att tjugo procent av tumörerna inte syns där. Hade hon känt till det hade hon krävt att den interpunktion hennes gynekolog från början gett remiss till hade blivit utförd. Röntgenläkaren hade hävdat att den var onödig, han bad att hon skulle komma tillbaka för kontroll efter ett halvår. Då fick hon träffa en kirurg. Han var snäll, påpekade Eva särskilt för mig. Men när han tittade på bröstet konstaterade han att det måste bort, genast. Han gick ut ur rummet och hon blev ensam kvar med det beskedet. Operationen utfördes dagen därpå. Tumören var åtta och en halv centimeter i diameter. Cancern hade spritt sig till nitton av tjugofem lymfkörtlar.

Svensk sjukvård kännetecknas av god teknisk kvalitet, bristande kontinuitet och ett alltför ofta uselt bemötande. Patientenkäter fastslår detta gång på gång. Bemötande och kontinuitet utgör den vanliga vårdens svagaste punkter, och Vidarklinikens starkaste. Exakt vad gör att personalen stannar på Vidarkliniken? Och vad får patienterna att känna sig sedda? Eva Gothlin sa: »Jag trodde inte att cancervården fortfarande skulle vara så ensidigt kroppsinriktad. Att man bryr sig så lite om patientens mentala hälsa. […] Det enda positiva är att om man ber själv kan man få en remiss till Järna, till Vidarkliniken, där man ser till helheten. Men det verkar inte som de arbetar så här.«

Läs hela artikeln i Balder