En tidig morgon i april kuttrar duvan i tallen, bofinken sjunger och på vägen hit när jag stannade till vid macken och inhandlade min vanliga reskost; cappucino, mintkarameller och mineralvatten.

Då hörde jag lärkan, hon låg i luften och sjöng. Och tranorna var här när jag kom fram, vad vore vi utan dem, vad i all världen vore vi utan tranor ? Men vi lever som om tranorna och korna är något vi kanvara utan, hur gick det till ?

Korna, högpresterande och avlade till bristningsgränsen, nu får de höra att de står bakom klimatförändringarna, att de är ett hot mot miljön, hur blev det så ? Och varför ser man dem inte längre, var är korna nuförtiden ? Många av oss minns ännu den tid när man såg betande kor i landskapet. Numera kan man få en skymt av dem om man reser till det årliga betessläppet vid någon gård med kor. Inget fel med det, men frågan är vad mer vi kan göra, på längre sikt kan man inte leva eller bli sig själv av bara saknad. Precis som kornas liv är så alldeles annorlunda numera, så händer det samtidigt något med oss själva. Hur vi gör med korna sätter sin prägel även på oss.

[pullquote]Av de tiotusen mjölkbönderna som fanns i landet för drygt tio år sedan finns nu femtusen kvar[/pullquote]Av de tiotusen mjölkbönderna som fanns i landet för drygt tio år sedan finns nu femtusen kvar och de fortsätter att bli färre. Vad är det egentligen om biter på oss, är det siffrorna ? Förr kunde en ko leva i tio till femton år. Idag lever en mjölkko i genomsnitt knappt fem år. Då är hon utsliten. Därför att hon under sin korta livstid ska producera så mycket som möjligt. Hon får så stora mängder kraftfoder –spannmål, majs och soja – och extremt tidigt skördat grovfoder för att matsmältningen ska gå så fort och effektivt som möjligt. Resultatet blir utslagning på grund av kronisk juverinflammation, nedsatt fruktsamhetoch ont i klövarna. Det är en orimlig situation, därom vittnar både bönder och veterinärer.

Fiskaren och hans hustru

I sin bok Känsla för kor beskriver den schweiziske bonden Martin Ott hur världens jordbrukare om och om igen tvingats till rationaliseringar, för att handeln och livsmedelsindustrin vill att maten och råvarorna ska bli billigare. Bondens förhandlingspartner är jorden och djuren. Situationen påminner om Fiskaren och hans hustru, minns ni den berättelsen av bröderna Grimm ? Fiskaren som av sin hustru uppmanas att be den till flundra förklädde prinsen i havet om nya gods och gårdar. Och fisken den uppfyller önskan efter önskan. För varje gång blir vattnet i havet allt mer i oro, mörknar i egendomliga färger, vågorna växer och snart kommer
fiskarens hustru be om det orimliga, hon vill bli Gud själv. Vi befinner oss där någonstans, när havet mörknar och vi står i billigt smör upp till knäna, mumsande på Pågens limpor, eller möjligen de från Lill-Pågen, han med den gröna kepsen.

Fabriken

Några av oss förblev gall.
Några av oss rymde innan vi dödades
och hann se på stuterierna, på altanerna,
på reklampelarna, på kyrkogårdarna
att människorna ingenting vet
om frihet.
(Ur en dikt av Ingela Strandberg)

Dum som en ko? Kanske det, men det var hon som gjorde det möjligt för människan att bli bofast. »Anledningen till detta är kons unika matsmältning. Kon är det enda djur som på ett visst ställe på jorden, exempelvis ett hektar mark, kan skita och äta och i samarbete med de levande väsendena i jorden, daggmaskarna och ett meningsfullt jordbruk, som inte suger ut jorden utan åtminstone bevarar och i bästa fall förbättar den. Det är så eftersom gödseln som kon producerar har precis en sådan sammansättning som växterna behöver för att växa.[—] Denna symbios uppstod i världens jordar under årtusendenas gång tack vare gräsätande, idisslande, skitande buffel-och kohjordar, och de jordarna utgör än idag grunden för världens kornbodar.« (Martin Ott).

Hur gles kan en bygd bli?

[pullquote]Kan någon förklara hur denna jättelika Ebberöds bank kan få fortsätta?[/pullquote]Numera är vi i full färd med att slå sönder denna fantastiska symbios mellan människan och kon, jorden och växterna. Enkelt uttryckt på tre sätt. Dels ger vi kon alldeles för mycket att äta, vi har avlat henne till bristningsgränsen och för att hon ska mjölka maximalt får hon kraftfoder från världens alla hörn. När hon i själva verket mår bäst och ger den finaste mjölken om hon får äta och idissla gräs, klöver och örter från den plats där hon befinner sig. Dels för att stora delar av världens jordbruk har sagt upp sitt samarbete med korna, genom att istället gödsla åkrarna med konstgödsel. Det går åt två liter olja för att producera ett kilo konstgödselkväve och varje hektar åker gödslas med upp till hundrafemtio kilo kväve per år. Kan någon förklara hur denna jättelika Ebberöds bank kan få fortsätta? För det tredje, de kor som ännu finns är koncentrerade till allt större och större enheter. Vilket gör att det skymmer i kulturlandskapet, landsbygden är på väg att glesna för gott. Vår glesbygdsminister talar om och om igen om hur långt bredbanden ska nå och att det är viktigt att människorna får välja. Kon däremot skulle kunna göra skillnad, kon är framtidens infrastruktur, rätt förstådd och behandlad.

Sök upp dem, korna

Så hur kommer det sig att vi betalar mindre för mjölken än för kolsyrat vatten? Kanske för att vi inte vet bättre, för att vi inte har några kor eller bönder i vår bekantskapskrets. Eller drar vi oss för att försöka förklara för kon varför hon måste äta så mycket att hon blir sjuk? Finns det platser där man får betala vad mjölken är värd? Det är årets sommaruppdrag, vi borde söka oss dit, det finns visst i Jämtland och Härjedalen, platser där man får betala extra för mjölken. Lokala handlare som ser till att ortens kobönder får en krona mer för mjölken. Och det visar sig att folk gärna vill betala. Kanske finns det på andra platser, det borde vara så. Hör gärna av er och rapportera vad ni hittar i sommar.

Apropå mecenater

På annan plats i detta nummer annonserar Balder : Mecenater sökes. Vi skriver att Balder är en kämpande kulturtidskrift i ett alltmer hårdnande kulturklimat, att vi med stor tacksamhet tar emot donationer och långsiktigt stöd. Så är det, liksom all fristående kulturverksamhet arbetar Balder inom mycket knappa ekonomiska ramar. Sponsorer, som annonsörer till exempel, vill alltid ha något tillbaka för att vara med. Medan en mecenat, stor som liten, bara vill hjälpa till, stödja något som man sympatiserar med, ser ett värde i att det finns. För att möjliggöra en fortsättning och utveckling, för att kunna betala rimliga löner och ersättningar till de som medverkar. Därför annonserar vi, inte för att det är någon mer kris än vanligt, utan för att få arbetsro och för att kunna göra en bättre tidskrift!

Denna Balder

För er som är ovana vid kor och poesi vill denna Balder vara en vändpunkt. Man får inte bara en annan syn på kor efter att ha sett Astrid Brobergs omslagsbild eller Philipp Rohners bilder ur boken Känsla för kor. Eller poesin och prosan kring dessa märkliga djur, läs Ingela Strandberg, Lennart Sjögren, Nina Södergren och Agneta Klingspor. Kanske är det Martin Otts ord som till sist får oss att kapitulera. Och då är det inte bara vår bild av kon som blivit en annan, utan också hur vi ser på oss själva och på världen. Det har varit väldigt roligt att göra denna Balder, stort tack till alla ni som medverkat till att den blivit så fin. Och tack ni som läser och prenumererar, utan er ingen Balder.

m.a

Innehåll Balder 2/2103

– Fotografier av kor, philipp rohner, s 2–76
– Fyra dikter, ingela strandberg, s 7
– Ur Känsla för kor, martin ott, s 13
– Slaktdjur och trösterska, lennart sjögren, s 19
– Narkotikalandet, Lille prinsen och min pappa, randi mossige-norheim, s 22
– Jag söker mina kära med ljus och lykta – Samtal med Ulla Ekander, Pietsch ellinor andersson, s 25
– I andras skönhet, adam zagajewski, 36
– Tungan, anders bodegård, s 37
– På avigsidan av tiden, kate larson, s 39
– Egyptiska nedslag, otto mannheimer Foto: Arthur Mannheimer, s 43
– Medarbetare i detta nummer, s46
– Ätliga och oätliga djur, agnes gerner, s 51- Inälvor i köket, charlot te birnbaum, s 55
– Kossera kossera ko, agneta klingspor, s 59
– Om livets mening, elisabeth rynell Foto: Elias Österberg, s 63
– Strövtåg i hembygden, bengt berg Foto: Horst Tuuloskorpi, s 67
– Den djupa sucken från en sovande ko, nina södergren, s 71
– In memoriam. Korna på Nibble Gård, johan green, s 72