Man kan betrakta barndomen som en enda lång dramatisk interaktion mellan barnets vilja och dess kropp. Från den första upptäckten av fingrar och tår till behärskandet av den finmotorik som krävs för att hantera en sax eller en kniv.
Vi är på Barnkulturcentrum i Nyköping och det är en fredagsmorgon i februari. Det har snöat intensivt några dagar och staden är långsam och omständlig, inbäddad i drivor och vallar, man får halka fram i snömodd
»När barn ställer helt relevanta frågor, som till exempel: Varför är träd gröna? Himlen blå? Hur stort är universum? Och om den vuxne svarar med ett förminskande, tycker att barnet frågar så mycket konstigt. Då har man definitivt glömt sin barndom
Solen lyser in på verandan i Strömbacka denna söndag i slutet av februari, snön lämnar taken och sju sorters fåglar vrimlar kring fågelbordet. Vi hoppas ni har glädje av att läsa och bläddra i denna nya Balder, den 151:a sedan starten. Vi hoppas också att ni tänker på att förnya era prenumerationer!
Jag var nog ändå sex år, det var vår i Nacka och jag höll en tändsticksask i handen […]
Jag träffar Elisabeth Punzi i ett litet svalt ljusgrått rum på Psykologiska institutionen i Göteborg. Elisabeth är leg psykolog, docent i psykologi och verksam inom Center för kritiska kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet.
I hela sin barndom var Iris Johansson starkt präglad av sin autism. Trots ett rikt inre liv var hon ett högst besvärligt barn, den enda som tyckte om och skyddade henne var hennes pappa. Iris växte upp i en storfamilj på ett jordbruk i Västergötland.