Jag träffar Elisabeth Punzi i ett litet svalt ljusgrått rum på Psykologiska institutionen i Göteborg. Elisabeth är leg psykolog, docent i psykologi och verksam inom Center för kritiska kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet och har i många år arbetat inom missbruksvården. Idag jobbar hon inte kliniskt med patienter utan forskar och undervisar. Vi känner inte varandra, men vi har träffats i sammanhang kring Konstateljén Psykiatri Affektiva på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Temat för det här numret av Balder har alltid intresserat mig och jag börjar med att fråga Elisabeth Punzi vad hon tänker kring orden innanför och utanför?
– I den moderna västvärlden lever vi väldigt starkt efter idén att vi kan klassificera och behandla, bestämma vilka som är utanför och vilka som är innanför. Vi är väldigt vetenskapliga och vi tror att vi vet. Vi slår oss för bröstet och tänker att, förr trodde man, nu vet vi. Vi är snabba med att stämpla människor, du har en sjukdom och den sjukdomen kommer du alltid att ha, det måste du leva med. Jag tänker att ja, människor kan lida, och jag vill på intet sätt förringa människors lidande, men vänder mig starkt emot att vi så snabbt placerar människor i fack. Antingen är du innanför eller så är du utanför, antingen är du frisk eller så är du sjuk. Istället för att se att vi nog alla kan klappa ihop under vissa omständigheter. Trots det kan man ändå ha ett meningsfullt liv, tillföra någonting eller vara en del av någonting. Det låter så fint när vi säger att alla ska vara med. Du får vara med, men först måste vi katalogisera dig och du måste inse att du är annorlunda. Det blir konserverande istället för att se människan i all dess komplexitet.

[pullquote]Där innanför finns det inget utrymme för att man i perioder fungerar mindre bra[/pullquote]Och för de som är innanför, de som är klassificerade som psykiskt friska, för dem finns det ingen hejd på hur frisk och välfungerande man ska vara. Där innanför finns det inget utrymme för att man i perioder fungerar mindre bra. Man ska alltid kunna högprestera. Kraven faller hårt vare sig man är innanför eller utanför.

– Varför har vi ett så stort behov av att katalogisera människor?
– Det finns ett maktperspektiv. Det finns något att vinna på att dela upp och dela in. Alla vill vara experter. Alla vill kunna säga, jag kan minsann avgöra, jag har förklaringen, nu har vi hittat lösningen. Men vad händer i det långa loppet, vad händer med människors uppfattning om sig själva när de plötsligt sätts i ett visst fack? Det är klart att det inom vården också finns människor som står emot det här sorteringsraseriet. Men det finns alltför många som tänker att det är super att dela in folk och som tycker att jag är flummig. Men det gör mig inget. Jag skulle bli mer bekymrad om folk tyckte att jag förminskade människor.

– Idag diagnostiserar vi ju ofta barn och unga väldigt snabbt och gärna. Vad tänker du om det?
– Inte minst när det gäller barn kritiserar jag ofta det här sorteringssystemet. Men då brukar folk säga, men det är ju jättebra, då kan barn få hjälp. Men vad är det för ett skitsamhälle, tänker jag då, om man inte kan hjälpa en människa som inte har en färdig diagnos? Det blir lätt så, att om man kritiserar det här så uppfattas man som en person som inte tar människor på allvar, som bagatelliserar problem eller inte tycker att människor skall få hjälp, men det är ju inte det det är frågan om.

Läs hela artikeln i Balder