Ruhi Tyson - guld i hand

Man kan betrakta barndomen som en enda lång dramatisk interaktion mellan barnets vilja och dess kropp. Från den första upptäckten av fingrar och tår till behärskandet av den finmotorik som krävs för att hantera en sax eller en kniv. I ett finmotoriskt krävande hantverk som mitt, bokbindning, märks det särskilt tydligt.

Vi gör lyktor varje år i klass 6. Utgår från femhörningen, pentagonen, som eleverna först måste konstruera med passare, penna och linjal. Långt ifrån alla tolvåringar kan ännu hålla en passare säkert i handen och slå en jämn båge med den. När de sedan ska klippa ut femhörningarna ur det stora pappersarket och vika flikar på dem för att därefter kunna sätta ihop dem till lyktan så märks det hur svårt det kan vara att hålla en sax eller att göra ett skarpt veck. Barnets händer har så överraskande mycket att lära sig som tar tid.

Handen visar sig vara det grundläggande organet för koherens

På ett generellt plan finns det också idag jämförelsevis mycket forskning som visar hur sammanflätad barnets sociala, språkliga och kognitiva utveckling är med dess motoriska.1 Bernard Schmalenbach sammanfattar detta i sin avhandling så här (min översättning och kursiv):

I den hittillsvarande presentationen har händernas betydelse i barnets utveckling blivit tydlig, särskilt då också för de områden som inte direkt hör samman med manuella aktiviteter: uppbyggnaden av språk och tänkande för utvecklandet av självet liksom för gestaltandet av sociala relationer. Handen visar sig vara det grundläggande organet för koherens, för personlighetens/personens enhet. De olika områdena av den mänskliga personligheten blir, så som vi har sett, i synnerhet just genom händerna förbundna med varandra och integrerade.

Samtidigt är hjärnans plasticitet så stor att Schmalenbach också konstaterar att mycket av det som handen bidrar till i barnets utveckling utan vidare kan överföras till fötterna eller annat om man av någon anledning inte kan använda sina händer (eller helt saknar dem). Än så länge finns det så vitt jag vet inte heller någon forskning som mer specifikt intresserar sig för de olika hantverken och deras bidrag i sammanhanget.

Det är inte bara motoriken som behöver övning under barndomen utan även iakttagelseförmågan och relationen mellan föreställning och handling. När jag gick klass 5 eller 6 så hade vi i uppgift att tälja en smörkniv. Jag minns mycket väl hur stolt jag var men också den gnagande känslan av att något inte stämde. Det dröjde säkert ett år eller två innan jag en dag såg kniven i besticklådan bredvid de andra smörknivarna av trä och insikten infann sig att jag täljt en som på nästan alla punkter var motsatsen till hur de brukar se ut. Det var så pinsamt att jag gjorde mig av med den, men jag har i efterhand rekonstruerat ungefär hur den såg ut för att kunna visa andra. Min oförmåga att relatera föreställning och handling var nog också åt det extremare hållet och jag gissar att allt det extra hantverk man gav mig på skolan under högstadiet bidrog till att den så småningom utvecklades.

Jag har börjat reflektionerna kring barndomen och hantverket med motoriken och iakttagelsen för att nu kunna uttala en helt allmän sanning. Barndomen behöver erfarenheter där alla sinnen tas i bruk. Det barnen saknar mer än något annat är erfarenhet, av naturliga skäl, de har ju inte haft tid. Hantverken är långt ifrån ensamma om att sätta sinnena, inbegripet egenrörelse-, beröringsoch balanssinnena, i verksamhet. Långt innan små barn är kapabla att använda verktyg så gör de sina erfarenheter genom lek, fysisk närhet, allmän nyfikenhet och annat.

Läs hela artikeln i Balder