En kylig och klar ny dag med coronainformation och kurvor. Kaffe på trappen. Kurvorna stiger. Det är vi vana vid. Befolkningen ökar, marknaderna växer, ekonomin går till väders som solen. Men nu är det andra siffror som gäller. Det handlar om antal smittade och antal döda.
Våra kroppar ligger utsträckta och våra hjärtan slår. Det är en ljus och viktlös gryning i maj, koltrasten ramar in vårt öppna fönster med sin sång. Ännu en tid lever vi, i detta ögonblick undkommer vi döden.
Hon hette Gertrud och föddes på andra sidan nittonhundratalet, växte upp i Vetlanda, hade två syskon, pappa var plåtslagare. Gertrud träffade Gunnar som varit sjöman och nu var maskinist på Nässjö bryggeri
Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen av humaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid.
I den personliga reportageboken Levande landskap får vi möta bönder runt om i Sverige som bedriver ekologisk odling och försöker hitta ett sätt att leva med jord och djur som är både långsiktigt hållbart och etiskt försvarbart. Boken är rikt illustrerad med svartvita fotografier av författaren Mats Ahlberg.
Jag läser Johann Haris bok ombord på tåg, medan jag färdas hit och dit i landet, och det är ganska besvärligt. Inte för att boken skulle vara svårläst, tvärtom. Men den ger mig ett behov av att ropa rakt ut eller läsa stycken högt för mina medpassagerare: det här måste ni lyssna på!
»Det är som New York. Som Paris. London. Du kan inte hitta det på Östermalm. Tvärdött på Östermalm klockan sex. I Husby var det puls. Både negativt och positivt.