»Det är som New York. Som Paris. London. Du kan inte hitta det på Östermalm. Tvärdött på Östermalm klockan sex. I Husby var det puls. Både negativt och positivt. Det är sött och salt och det passar ihop på något sjukt sätt. Jag ryser när jag tänker på det.« Matte är född 1976 och en av de som berättar om uppväxten i Husby under nittio- talet i Maud Nycanders och Marianne Gustavssons dokumentärfilm Älskade Husby (ligger på svt Play), ett kärleksfullt porträtt av en grupp ungdomar och deras vänskap och kamp för överlevnad i en av Stockholms mest stigmatiserade förorter.
[pullquote]Att »förorten« numer bara kallas »orten« är ingen slump[/pullquote]Att »förorten« numer bara kallas »orten« är ingen slump. Från att ha definierats som något som ligger innan man kommer fram dit man ska, är det nu en plats i egen rätt. Från att ha varit det mest perifera och oin- tressanta är livet i städernas förorter nu i centrum för allas uppmärksamhet. Äntligen! Skulle man ha kunnat säga. Om det inte vore för att de är i centrum för en våg av hat snarare än för verkligt intresse.
Det finns inte många avtryck av det inre livet i stadens förorter, inte mycket som ger någon egentlig inblick i hur vardagen ser ut. De få som dyker upp betyder så mycket. Som till exempel Per Björks fina fotoserie Var är polarna?, om livet runt ungdomsgården i Farsta Centrum på sjuttiotalet. Just så såg de äldre ungdomarna – de så kallade mellanölsungdomarna – ut när jag själv var barn i Västerort och rörde mig mellan Hässelby strand, Häs- selby gård, Blackeberg och Grimsta. Extas och ångest, sött och salt. Aldrig bara det ena eller andra.
I Klass i Sverige, en rapport från det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys från 2018 konstaterade fors- karna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt att svensk arbetarklass är »symboliskt utplånad i medelklassens medier«; utom i två genrer, där den till och med är överrepresenterad: Reality-tv och så kallad »uppfostrings«- tv som »Sveriges fulaste hem«, »Lyxfällan« etc. Där behövs det »vanliga människor« – eller »vanlisar« som de tydligen kallas bland producenterna. »Helst männi- skor med misslyckade, omoraliska och gränslösa livs- stilar. Det är på deras bekostnad vi ska ha lite kul«, som Johan Croneman skrev i en DN-krönika.
Man kunde förstås ha lagt till den massreplikerade gangstern som viftar med en pistol i ett mörkt garage och säger några andefattiga repliker på bruten svenska, som den svenska deckarindustrin aldrig tröttnar på att visa.
De Lidingöbaserade producenterna har helt enkelt hämnats hårt och länge för att de råkade utsättas för några socialrealistiska skildringar av andra samhälls- klasser när de var små.
»Orten« verkar nästan omöjlig att skildra annat än i termer av antingen brottsrubriker (»De är förövare!«) eller klämkäcka motparoller (»De är offer!«). Den blir sällan mer än ett slagträ i en politisk debatt där alla har en åsikt men få vet något om hur livet där egentligen ser ut. Ändå är det inte svårare än att åka dit och vara där. Vara med. Lyssna, titta.
Läs hela artikeln i Balder