En kylig och klar ny dag med coronainformation och kurvor. Kaffe på trappen. Kurvorna stiger. Det är vi vana vid. Befolkningen ökar, marknaderna växer, ekonomin går till väders som solen. Men nu är det andra siffror som gäller. Det handlar om antal smittade och antal döda. Det är dessa kurvor som pekar uppåt idag. Allt annat rasar. Experter och politiker står sida vid sida och säger: Vi har inget facit på det här. Varje presskonferens en ny kurva. Har vi ingen annan tolkningsmodell när livet inte blir som vi har tänkt oss?

Och jag tänker: det är inte främst facit vi behöver, utan ett språk. Eller snarare en berättelse som är tillräckligt komplex för att kunna integrera det tragiska i vårt hopp. Optimism fungerar bara så länge som allt verkligen blir bättre och bättre dag för dag. Men när tragedin inträffar, räcker inte optimismen. Hopp är något annat. Det bygger på berättelsen om att för varje människa som dör, går världen under, men för de andra finns den kvar, och det som händer med den efteråt beror på vad som avslöjats i tragedin och hur vi förändrats genom sorgen. Reveal innebär bokstavligen – att rycka slöjan av sakernas tillstånd. Att avslöja något som inte varit synligt förrän nu. På samma sätt som i en agentfilm framkallar kollektiva tragiska händelser den underliggande bilden – och avslöjar inte bara makthavare, oligarker och religiösa ledare, utan oss själva och vår belägenhet. För det första: vi är sårbara. Kurvan för dödlighet är hundra procent för varje generation. »Svalorna flyger i tomrummet efter den försvunna jordiska säkerheten«, skriver kväkaren Tomas Kelly och tillägger lakoniskt: »Den har alltid varit försvunnen.«

Att leva i en civilisation som dagligen förnekar detta har sina sidor. Begravningsceremonierna uteblir allt mer frekvent, med Sverige i täten för statistiken. Detta har varit igång långt före pandemin. Man kör in de döda i krematoriet och ut till urnsättning utan någon som helst ceremoni. Ingen anhörig, inga vänner eller arbetskamrater är närvarande. Det spar tid. »Det är så svårt att hitta en dag när alla kan samlas.« Det spar pengar. »Kista och blommor är ju ganska onödigt. Och hur pinsamt kan det inte bli med kaffe och smörgåstårta och inget att prata om.«

Att vi skulle behöva sorgen för att växa och mogna är en hädisk tanke i de ännu friskas värld. Det skulle ju bryta den ständigt stigande tillväxtkurvan. Det skulle kunna göra oss mindre benägna att konsumera. Att jobba. Att resa. Att synas på Facebook (man kan ju inte lägga upp bilder på sig själv när man nyss har gråtit). Det kanske skulle göra oss mer resistenta mot manipulation, propaganda och frihetsinskränkningar, å andra sidan. Det skulle kunna öppna för insikter, innovationer och idéer som förändrar samhället. Det kanske till och med skulle kunna göra att vi kräver mer tid för ett inre liv i avtalsförhandlingarna.

Bakom kulisserna har det pågått länge. Nedrustningen av beredskapslager, sjukvård och välfärd i en sällan skådad allians mellan maktspel och vulgärliberalism (statsfinanserna! näringslivet!) Försäkringskassan som medborgarnas motpart för att få ner sjuktalen. Ingen minns längre att patient betyder »en som lider«.

Läs hela artikeln i Balder

Bild: Tornsvala över Södermalm, Stockholm. Foto: Jan Ehrsson.