Man kommer ihåg de där ögonblicken. När det plötsligt är som om man inte syns längre, till exempel när den man just samtalat med får syn på någon annan i rummet och man blir stående kvar, som osynlig.
Kategori: 2019
Ibland sitter vi samtidigt på trappen. När jag öppnar dörren flyger den upp från den grå brädan, men när […]
Ja, min djupaste känsla är den av samhörighetsskap. Den går över tid och rum och artgränser (som ju finns ungefär lika mycket som de flesta andra gränser), den slår upp i mig, starkt som en vision av heliga Birgitta.
Klockan två ska jag träffa Marie Dacke. Kanske var det på Vetenskapsradion jag hörde hennes röst första gången. Hon berättade om sin forskning när det gäller hur dyngbaggar rör sig, hur är det möjligt att de kan rulla en stor boll av kogödsel.
Som om det skulle räcka att bara bo kvar, kan man invända. Ett tag i alla fall. Det är ju åtminstone en tanke. Var detta solidaritet? Ja. Och kanske sker mycket mer solidaritet i det tysta.
I morse kom tornseglarna tillbaks till sitt sommarviste under farstuns takkupor, ett annat par häckar innanför panelen på gaveln, en hackspett ordnade för länge sen själva ingången.
Varje nummer av Balder låtar loggan samsas med tre begrepp: frihet, jämlikhet och solidaritet. Så har det varit i många år. Vi bestämde oss för att titta lite närmare på de här orden.
Innan barnen föddes, Julius och Lavinia, skrev jag. Texterna var förbindelsen och skillnaden mellan mig och omvärlden. Skrivandet kretsade kring tolkningar av intryck.
Man kan betrakta barndomen som en enda lång dramatisk interaktion mellan barnets vilja och dess kropp. Från den första upptäckten av fingrar och tår till behärskandet av den finmotorik som krävs för att hantera en sax eller en kniv.