Mynttorget

Ja, min djupaste känsla är den av samhörighetsskap. Den går över tid och rum och artgränser (som ju finns ungefär lika mycket som de flesta andra gränser), den slår upp i mig, starkt som en vision av heliga Birgitta, den övermannar mig med sin lyskraft när jag går i skogen, längs en strand, när jag uthärdar i tunnelbanans rusningstrafik, eller läser en text om något i en annan tid och på en annan plats.

Jag sitter på Mynttorget, för det är fredag och ibland när det är fredag lyckas jag ta mig hit och strejka en timme eller två.

Greta är här förstås, och ganska många andra också. Ganska många barnboksförfattare faktiskt inser jag när jag räknar in mina kollegor. Vi fredagsminglar här. Vi började i december med iskalla tår och glögg, och har fortsatt in i sol och glass och kaffe. Det är ofta löjligt trevligt och kanske är det därför just vi står här. Och för att det blivit en normal och rimlig sak att göra på fredagarna. Sen är det ju så klart lättare att strejka när man styr sin egen arbetstid och bara stör sig själv genom att göra det.

Men det måste finnas andra skäl också. Jag menar, även om vi gillar att hänga skulle vi inte offra en halv arbetsdag i veckan för att göra det (och åtminstone jag älskar mina ensamma arbetsdagar mer än mingel).

Det skulle förstås kunna vara så att vi, och alla andra, strejkar av egoistiska skäl. Av rädsla för hur vår egen personlig framtid ser ut, och våra barns och barnbarns. Men jag tror inte det räcker som förklaring, gällde det bara våra egna liv och avkommor skulle vi försöka skydda oss på mer privat och prepperaktigt vis.

Jag tror att denna ständiga övning i empati leder till något större

Jag brukar tänka att det barnboksförfattare ofta har gemensamt, det som gör att vi påfallande ofta tycker ganska lika, är att vi ständigt övar vårt barnperspektiv. Vi spionerar på, vi lever oss in i och försöker så solidariskt vi kan ge röst åt barn. Och barn är en förtryckt grupp. De råder mycket lite över sina mest grundläggande livsvillkor, som vem de bor tillsammans med och var, över vad de gör om dagarna och hur deras liv artar sig. All makt de har över sig själva är delegerad makt som mäktigare grupper kan ta ifrån dem i samma stund som dessa får för sig att det vore bättre.

Jag tror att denna ständiga övning i empati leder till något större. En känsla av samhörighet. Och samhörighet leder till solidaritet.

Och jag vill på intet vis med detta mena att barnboksförfattare är bättre eller klokare än andra, eller att ingen annan ser och tänker samma saker. Jag vill bara förstå barnboksförfattarnas ställningstagande i detta. Och jag tror den har att göra med en stark känsla av att höra samman.

Jag höjer blicken och tanken och ser ut över Mynttorget och andra torg, och jag tänker (lite tårögt) att vi som står här gör det i solidaritet med allt. För att vi är en del av världen. Av allt.

Jag famlar med orden. Motsatsen till främlingskap, tänker jag.

Samhörighetsskap.

Och kan man ens säga var ens solidaritet slutar och ens egoism börjar?

Cristel Kvant skrev nyligen en klok text i DN om att hon läst humlenörden Dave Goulsons roliga böcker och fått humleblick. I solidaritet med de vilda pollinerarna hade hon rivit bort allt i sin trädgård som inte
gav dem mat och bon och ersatt det med värdefullare växter.

Läs hela artikeln i Balder