Som om det skulle räcka att bara bo kvar, kan man invända. Ett tag i alla fall. Det är ju åtminstone en tanke. Var detta solidaritet? Ja. Och kanske sker mycket mer solidaritet i det tysta. Just att inte flytta
är kanske en av de största solidariska gärningar man kan göra på landsbygden. Att stanna kan likna passivitet. Men det är krävande, att avstå det urbana eller streberinriktade livets lockelser.

Det är stor skam att jag aldrig gick på teatern. Jag menar Den stora branden som gick i Västerås, i Niklas Hjulströms regi. Den handlade ju om vad som hände just oss när det brann. Att få höra riktiga skådespelare ropa våra bynamn från scenen, tänk!

Istället ser jag stycket på Sveriges Television. Och grips av den starka berättelsen om hur människor reagerar på varandra, på hotet som närmar sig (oro, förnekelse, irritation, slutligen panik). Men framförallt bottnar det i solidaritet. När något händer som ingen kunnat räkna ut blir den yttersta frågan: Vem kan du räkna med? Ja, vem? Det visar sig under reträtten. Under nedmonteringen, tillbakagången, depressionen, evakueringen, flykten.

Det sägs att kriser och katastrofer kan förvandla vanliga människor till hjältar. Men det kan också vara tvärtom. Det kan låta misantropiskt men har bevisats många gånger att man brukar bli ännu mer av ungefär den man brukar vara. De som är försiktiga med att ta initiativ, gör plötsligt ännu mindre, handlingsförlamningen kan vara äkta eller mer eller mindre passivt ansvarsundvikande. De som har för vana att klaga, klagar garanterat högre – över att inget görs, eller över att vad som görs, inte görs riktigt rätt. Allt kan ju kallas fel.

Den första stora katastrof som jag upplevde var långsam

Och slutligen, de som brukar ta ansvar, de gör det. Agerar, till exempel med solidaritet.

Den första stora katastrof som jag upplevde var långsam, alltså över decennier. Den skedde i närbild och var i full gång redan när jag föddes och fortsatte under hela min uppväxt. Gårdarna lades ner, en efter en. Lågmält, med molande melankoli. Hagarna tystnade, fähusen tömdes på djur. Små ställen, sådana som vårt, kunde hålla ut bättre, precis som småväxta människor kan klara sig på svältkost längre tid än storväxta under till exempel en belägring. Ändå kunde inte förnekas att det gick åt samma håll för oss som för alla andra: för varje odlingssäsong blev mamma och pappa lite tröttare, fattigare och villrådigare.

Den andra stora tillbakagången jag upplevde inträffade samtidigt som jag blev vuxen. Medan jag utbildades till metallarbetare kom stålverkens ägare på att de skulle lägga ner bruket och istället satsa pengarna på reklamteve utomlands; jag klev in på verkstadsgolvet lagom till en av Sveriges värsta ekonomiska kriser, arton tusen småföretag och en halv miljon jobb rök (särskilt inom metallindustrin); i samma veva introducerades datorstyrda maskiner. Dessa gjorde mina nyss surt inövade
yrkeskunskaper i till exempel huvudräkning av skärhastigheter, eller snedmatning med snabbstål, lika obsoleta som att kunna skjuta pilbåge. De arbetslösas gemenskap blev min, jag fann plats i ett gäng som omskolade sig för att jobba i vården.

Den tredje tillbakagången jag (hittills) upplevt är också det en arbetslivserfarenhet. Jag blev reporter när telemodemen tjattrade som markattor och varenda byhålekommun hade eget lokalblad med svamlande sportkrönikörer, snabbskrivande vardagsmurvlar, sossehatande
ledarskribenter och allt.

Läs hela artikeln i Balder

Foto: Bert Leaverton