Jag går stigen upp på Vikeberget. Det är höst och löven gulnar, darrgräsen vissnar. Här har mina fötter gjort minnen av var de måste gå försiktigt, för att marken kan ge vika just där i branten om stenarna rullar undan, och var de kan skjuta ifrån hårt och bestämt för att ta sig snabbare upp för motluten.
Hon älskade lutfisken mest av allt på julbordet. Och doppet i grytan. Hon var min och brorsans mormor […]
Vi tar skydd under granen tills allt blir bra igen, Skulptur, Jini Hedblom. 5
Här minns marken mina människors steg, Pia Mariana Raattamaa Visén, 7
»Människan är en berättande art. Det betyder att vi lägger till och drar ifrån. ›En annan berättelse‹ finns alltid, om allt som händer, eller snarare en myriad av andra berättelser – lika subjektiva som sanna, eller åtminstone delvis sanna.
Samtalet äger rum hemma hos Ulla-Maria Andersson, hon bor högst upp i ett av Hudiksvalls äldsta trähus. För att inte nervsmärtorna ska bli för besvärliga sitter hon, halvt stående, på en kontorsstol.
Modersmål är ett vackert och metaforklingande dubbeltydigt ord på svenska för det språk vi bär med oss genom vårt ursprung. Redan i den inre vaggan, livmodern, hör barnet klangen av moderns röst när den fortplantar sig, inte bara utåt i världen, utan också inåt, neråt, i hennes kropp
En berättelse som ska överlämnas intakt till lyssnarna. En sångröst som ligger nära talet och en närvaro som betyder allt. Emma Härdelin har sjungit sedan hon var liten och efter vägen har känslan för innehållet fördjupats. Det här är angeläget, det känns. Ända in i märgen.