Det var Antonius som startade tidskriften Balder, vi återkommer till den. Antonius kunde recitera poesi av Nelly Sachs, Gunnar Ekelöf, Edit Södergran, Paul Celan och Bob Dylan, och många fler.
Tillsammans bildar numrets texter en vacker, vemodig och hoppfull mosaik av röster och berättelser. Även om redaktören varit med förr så är det fortfarande en sådan glädje att ta emot text efter text, bild efter bild, som vi frågat om,.
Det var när jag kom hem sent en kväll i november för snart femton år sedan. Jag bodde i en liten skola i Källbergsbo, en by alldeles intill riksväg 84 mellan Delsbo och Ljusdal. När jag klev ur bilen gick det inte att undgå stjärnhimlen, jag stod en lång stund med blicken på stjärnorna.
»Ta bara spårvagn nummer sju till exempel, den går till Sahlgrenska. Så ses vi i entrén.« Jag har precis anlänt med tåg till Göteborgs Central och går över torget till spårvagnarnas hållplats. Och där kommer ju sjuan. Jag sätter mig på en ledig plats, i taket en skylt som säger vilken nästa hållplats är och den därefter, det här ska nog ordna sig.
Det tar ett tag att köra från Luleå till byn Vitsaniemi i Tornedalen där Institutet håller till. Men vad gör väl det en strålande höstdag som denna. Avstånden kan vara ett problem ibland, säger de konstnärliga ledarna Karl Sjölund och Maja Lindström.
Trots att han aldrig blev riktigt fri så var det just fri jag var där, hemma hos min gammelmormor och gammelmorfar, där jag som liten hälsade på nästan varje dag. Det fanns något unikt där, ett lugn som genomsyrade allt.
När jag hör någon tala om minnen blir jag oftavemodigt stämd. Särskilt när jag märker att det är så kallade glada minnen som dras fram i ljuset. Finns det några glada minnen? För egen del är jag inte alldeles säker. Några lyckliga minnen? Ännu mindre säker.