Jag går stigen upp på Vikeberget. Det är höst och löven gulnar, darrgräsen vissnar. Här har mina fötter gjort minnen av var de måste gå försiktigt, för att marken kan ge vika just där i branten om stenarna rullar undan, och var de kan skjuta ifrån hårt och bestämt för att ta sig snabbare upp för motluten. Min kropp bär minnen av det här landskapet. Här har jag gått, i tjugo år, upp på det här berget. Tagit på mig mina kängor och följt stigarna. Jag vet hur jag behöver böja undan huvudet vid den stora granen när jag genar genom snåren till stenen högst upp, där jag lämnat en kvist i skrevan. Jag står stilla en stund innan jag går vidare och jag tänker att det här landskapet bär minnen av mig. Vi är förbundna genom de spår jag lämnar efter mig, genom den luft landskapet ger mig att andas, genom det vatten det ger mig att dricka. Det här landskapet gav mig sina horisonter till skänks. Och jag ser ut över dalgången, höjderna, den blå skogen över dem.

Strandkanten vid tjärnen tar sumpmjukt emot mina steg, mina trötta fötter, den onda tåleden, värken i fotvalvet och mina darriga knän när jag sjunker ner. Jag har gått fort upp för den sista backen. Vågor rör sig mot stenarna jag lade i ett mönster i vattenkanten sist jag var här, en cirkel av runda stenar som trotsar vindens och vattnets smekningar och slag. Men orden jag ristade i leran i cirkelns mitt, de jag ännu bär i mitt minne, är utsuddade, borta, glömda av marken. Bara hos mig är de burna en stund till, stundtals dolda i dimmor av vardag, arbete och extas, återuppväckta i ögonblick av dofter av vatten, av mossa, av sumpjord.

Vissa av landskapen i mitt minne är vaga bilder av slättland och havsstränder, utan kroppsminnen och kraft, så som människan kan bära vaga minnen av de landskap hon gör till sina för kortare eller längre relationer. Andra landskapsminnen är inbrända i själen och huden. I mitt hjärta brinner sådana minnen sammantvinnade av öknar och ungdom, av en stad av hetta, av en bys trampade gata. Hur jag försökte förstå hur ett ockuperat ökenlandskap låg och hur det rörde sig! Trevande längs en stig på en bergskam gav den öknen mig minnet av hur maskingevär binder samman rädsla och förtryck.

Läs hela artikeln i Balder