Trots att han aldrig blev riktigt fri så var det just fri jag var där, hemma hos min gammelmormor och gammelmorfar, där jag som liten hälsade på nästan varje dag. Det fanns något unikt där, ett lugn som genomsyrade allt. Det var en typisk, idag kallad, gammeldags gård med småskalig djurhållning, lite husbehovsodlingar och med åkrar och stora skogar kring sig. Där fick jag uppleva lugnet som uppstod när gammelmormor slog sig ner på en mjölkpall och handmjölkade sin ko, likaså den stunden om morgonen när man väntade på att köket skulle värmas upp av den knastrande vedspisen. Redan på 90-talet var den sortens småbruk något utrotningshotat och inte många i min ålder har fått vara med om det, men det förstod jag så klart inte då.

Det var inte bara jag som trivdes där på gården, allsköns udda existenser kom på besök. Det hände att gammelmormor sprang iväg och gömde sig om det var någon hon inte kände, eller om någon kom allt för finklädd. Men gammelmorfar, han var aldrig blyg. Han satt eller låg på sin kökssoffa, (jag tror att hans kropps knotiga konturer säkert var insjunkna i sofflocket), och höll låda för vem som än kom. När det var mindre än 26 grader i köket flyttade han sig ibland från soffan till vedspisen, varpå alla hans jeans blev brända i baken av värmen han behövde för att inte frysa.

En av de där udda existenserna som hälsade på var Sixten. Han hörde lika illa som gammelmorfar, ibland bestod deras långa konversationer av två vitt skilda samtal som en följd av detta. Men det verkade ändå alltid ge något för båda. När min gammelmormor och gammelmorfar hade dött så kom Sixten istället ibland hem till min mor, och satt på hennes kökssoffa. Hela tiden letar man väl efter glimtar av sig själv i andra, och jag och Sixten möttes någonstans i en livsprocess som för mig bestod i att förstå att min identitet eller några äkta vänner inte fanns att hitta i storstaden bland punkare och rockbarer, och för Sixten i att förstå att alla hans vänner sakta hade börjat försvinna, antingen in i glömskan eller in i döden.

Läs hela artikeln i Balder