I Rikets tjänst – Prolog
Det tar ett tag att köra från Luleå till byn Vitsaniemi i Tornedalen där Institutet håller till. Men vad gör väl det en strålande höstdag som denna. Avstånden kan vara ett problem ibland, säger de konstnärliga ledarna Karl Sjölund och Maja Lindström när jag kliver in i den gamla skolan som är centrum för verksamheten.
– Det gäller att kolla noga att alla sladdar och kopplingar och tekniska grejer är med när man kör hit för väl på plats blir det långt att åka om man glömt något, skrattar Karl och visar mig lokalerna. Det handlar inte om något överdåd. Jag tänker på mitt eget 70-tal med musikrörelsens rätt så primitiva lokaler i den mån vi hade några, och känner igen mig. Ett teknikförråd med prylar av allehanda slag, udda stolar att placera ut framför en liten scen, ett kök, ett kontor.
Det finns fler scener, berättar Maja. En gammal biograf i byn och en lada som används när Institutet har sina festivaler och behöver uppträda på flera ställen. Men för ljudverket I Rikets tjänst – Prolog är scenen en helt annan. Jag får instruktioner om att köra vidare norrut, ta av mot byn Armasjärvi, passera den stora minnesstenen och sedan svänga ner mot sjön över en åker.
Den tystnad som slår emot mig när jag kliver ur bilen var det längesedan jag upplevde. Den lägger sig som bomull i öronen, den bildar ett speciellt tryck, den känns.
Vattnet i sjön Armasjärvi är blankt som en spegel mellan de täta vassruggarna. Solen är stark. Ett ensamt skott går plötsligt av, älgjakten är igång, men sedan är tystnaden tillbaka.
Klockan närmar sig 15 så jag kliver in i bilen för att på min egen bilradio ratta in den frekvens jag läser mig till på en skylt vid stranden.
Jag ska lyssna på ett »platsspecifikt ljudverk« om den stora olyckan en kall oktobernatt 1940 då 46 unga män miste livet när färjan över sjön Armasjärvi kapsejsade och sjönk. Två av männen, brödraparet Gösta och Olof Blomster, var färjkarlar och kom från byn, de andra 44 männen tillhörde ett ingenjörsförband inom försvaret.
Det handlar om den största militära olycka som Sverige upplevt i fredstid. Sex dagar efter olyckan sände Sveriges Radio en minnesstund över de förolyckade från den plats där min bil nu står. Två kroppar låg fortfarande kvar på sjöns botten när ceremonin sändes över hela landet. Så mycket mer »platsspecifikt« kan det inte bli. Det är inspelningen från Sveriges Radio som ligger till grund
för Karl Sjölunds ljudverk I Rikets tjänst – Prolog.
Jag sätter mig tillrätta och i femtio minuter förflyttas jag tillbaka till 1940, och får kontakt med en tid då jag inte ens var född. Det blir på många plan en märkvärdig upplevelse.
Tystnaden är nu bruten, här dånar prästens och generalens och landshövdingens stämmor, här blir vidden av katastrofen tydlig i uppräkningen av alla namnen. 46 unga män som borde haft hela livet framför sig. De var fäder, barn, syskon, makar. Bakom min egen föreställning av de döda kropparna i sina kistor tornar en stor mängd människor upp sig i vars liv döden helt oväntat gjort entré. En sorgehögtid alltså, men är det sorg jag hör?
Psalmerna och blåsorkestern förstås, mollackorden, den mäktiga orgel som Karl Sjölund låter ackompanjera sitt verk, men distansen i de ord som används, allt prat om Gud och fosterlandet och himmelriket ekar allt tommare ju mer de pratar.
Text och foto: Kerstin Wixe
Läs hela artikeln i Balder