Min oro för vår samtid och dess mentala hälsa spänner över generationerna. Från de allra yngsta barnen, som de kuratorer jag handleder försöker hjälpa, till tonåringarna i min sons ålder; från ungdomarna jag möter som psykolog på universitetet till min egen generation som nu börjar beträda vägen mot åldrandet i detta nya millennium.

Vi har idag fler barn och unga människor än någonsin tidigare som upplever social, emotionell eller mental oro, klassificierad under paraplydiagnoserna ångest och depression. Vi har idag löjligt höga antal ungdomar och vuxna som går på ångestdämpande och antidepressiva mediciner, och en psykvård vars grundvalar hotar att falla samman helt enkelt beroende på det ohanterligt stora behovet av hjälp.

Skälen till detta är många, men kanske är ett av huvudproblemen att vi måste hantera 2000-talets stress med hjälp av en hjärna och stressreaktioner utvecklade för en grottmänniska, men utan grottmänniskans gemenskaper för att hålla oss samman och stötta oss. Våra demoner utgörs inte längre av förutsägbara och välkända fiender och rovdjur, utan demonerna attackerar oss nu genom våra medvetandens reaktioner och rädslor inskrivna i våra kroppars nervcentra och våra känslomässiga reaktioner. Vi lever i en tid av oändliga internetmöjligheter och globala hot långt bortom vårt fysiskt/psykiska systems förmåga att reglera dem. En epidemi av låg självkänsla och isolering har gjort oss maktlösa när det gäller att hålla och stötta varandra med våra internetsammankopplade armar. Genom större delen av mitt yrkesliv har frågan varit hur vi bäst kan hantera dessa frågor.

Efter att ha arbetat som psykoterapeut och lärare i nästan trettiofem år inser jag att svaret nog är att vi måste försöka skriva om de förvrängda signalvägarna i våra hjärnor och förändra våra vanemässiga reaktioner på stress. Den här insikten nådde jag inte i första hand genom mitt arbete, utan genom att studera mig själv och mina egna reaktioner på den stress jag utsattes för. Efter att i många år ha arbetat med vårdande och läkande insåg jag att delar av mig var nästan lika sårbara som när jag började min yrkesbana ett trettiotal år tidigare.

[pullquote]… så skulle åldrandet bli en vacker expansion av glädje, frid och säkerhet[/pullquote]För ett tiotal år sedan började jag forska i hur man kan åldras på ett bra sätt. Jag var nyfiken på varför
vissa av mina kollegor och lärare, med stor kunskap om psykologisk och andlig hälsa, hade det så svårt i slutet av sina liv. I vår samtida skamkultur var det alltför lätt att tänka att de måste ha gjort något fel, och jag föreställde mig att om man bara följde föreskrivna regler för psykisk och fysisk hälsa så skulle åldrandet bli en vacker expansion av glädje, frid och säkerhet. Så blev det inte för dem, och medan jag själv så sakteliga blev äldre påmindes jag om en respons jag fått av en handledare då jag var en tjugosex år ung terapeut: »Jag ser dig som ett träd, vars krona blommar med stora idéer och tankar, men jag är inte säker på hur stadig din stam är och om den kunde stå emot en storm?« De här orden har alltid genljudit inom mig och jag visste att det nu var dags att arbeta på att stärka min trädstam, och att det innebar att arbeta på min karaktär. Jag mindes ett citat av Rudolf Steiner, som jag stött på under mina efterforskningar: »Den gyllene regeln är som följer: för varje steg du tar i sökandet efter högre kunskap, ta också tre steg för att fullända din karaktär.« Men hur kan detta göras?

Så länge jag kan minnas har jag grubblat över frågor kring mod, motståndskraft och godhet. Jag visste att min far led av svåra smärtor och ofta väcktes ur fasansfulla mardrömmar…

Läs hela artikeln i Balder