Stubben är grön fast den saknar blad och inte kan bedriva fotosyntes, alltså hålls den vid liv av sina artfränder i skogen runtomkring som via rotsystemen förser den med näring. Man vet att en naturligt växande skog är en sorts superorganism där träden står i kontakt med varandra, hjälper varandra i nödsituationer och kommunicerar via rottrådar och doftsignaler, men när denna livsuppehållande verksamhet kommer att omfatta också en gammal stubbe som kanske – vad vet vi – på sitt sätt ännu längtar efter nya löv när våren kommer, då blir skogens liv något utöver den rena biologin, då blir det något vi kan relatera till med vårt mänskliga bildspråk: som att vårda en gammal släkting och ge den frukost på sängen trots att den inte gjort ett nyttigt handtag på mången god dag. Vi tänker som människor och det är troligt att träden tänker som träd, frågan om de har intelligens och känslor är en mycket mänsklig fråga som vissa forskare svarar ja på, även om träden inte har den sortens hjärna som vi med våra hjärnor begriper. Åtminstone inte ännu. Kanske sitter trädens hjärna i roten som lagrar minnen, skickar signaler och agerar utifrån sin samlade, ibland månghundraåriga erfarenhet. Varje art har en intelligens passande för sin livsform och trädens livsform är att stå fast, att borra sina rötter djupt och brett och växa mot ljuset – länge.

[pullquote]Gradvis övergick hans yrkesmässiga bedömande av träd som potentiellt virke till en allomfattande kärlek och hans bok porlar av en sorts grön förtjusning[/pullquote]Peter Wohlleben arbetar som skogsvaktare i Hümmel, Rheinland-Pfalz. Han är idag en känd kämpe för urskogarnas bevarande, men när han började sitt yrkesliv visste han inte mer om trädens liv »än en slaktare vet om djurens känslor«. Gradvis övergick hans yrkesmässiga bedömande av träd som potentiellt virke till en allomfattande kärlek och hans bok porlar av en sorts grön förtjusning, en nästan fnissig kärlek till dessa vidunderliga varelser som hela tiden visar nya sidor av sig själva. Ja, han kallar dem verkligen varelser och hur ska vi egentligen annars benämna de levande, böjliga, rörliga, jättelika och ständigt föränderliga växter som omger oss i landskapet, som susar, prasslar, skuggar och skyddar, ändrar färg, skapar regn, producerar syre, härbärgerar fåglar och insekter i en oöverskådlig omfattning, som andas, ser och minns, som lever så mycket längre än vi själva och som när de dör fortsätter att leva och alstra liv i hundratals år medan de långsamt förvandlas till mull och göder sin artfränders rotsystem.

Det är inte underligt att Wohllebens beskrivningar av vad träden har för sig ibland kan övergå i vad man skulle kunna kalla »förmänskligande« – som när han beskriver moderträdens kärleksfulla men hårdhänta uppfostran av sina små trädbarn eller den stora skogskroppens bistånd till skadade och sjuka kamrater. Men då glömmer man att träden som art sysslar med samma saker som vi gör som art, det vill säga överlevnad, fortplantning, kompensation för förluster, anpassning till nya förhållanden.

Läs hela artikeln i Balder