Över godisdisken i Pressbyrån svävar en osäker hand. Den vandrar fram och tillbaka som en osalig ande, dimper ner plötsligt, rycker tillbaka, hugger en gång till. Handen tillhör mig, jag känner igen den, men för stunden är den mer än bara min hand; den är en konkret påminnelse om att vi lever i valens tid. Och nu menar jag inte blåvalen eller knölvalen eller kaskeloten, för deras tid är med all sannolikhet förbi. Inte heller de allmänna valen. De har slutat under min relativt korta livstid att vara ett sätt för oss att åtminstone på ett ungefär jämka ihop oss i ett fungerande kollektiv, och istället blivit en del av underhållningsbranschen – showbiz – med all dess glitter och glamour. De tillhör sagovärlden, fantasigenren, med lika lite anknytning till det verkliga livet som en monsterförsedd animerad film. Nej, icke detta. Till framtidens historiker överlämnar jag utredningen om hur det kom sig att verkligheten och Hollywood smälte ihop för att skapa detta missfoster. Jag återgår till godisdisken, där det färgsprakande utbudet har förvandlat ett simpelt behov av socker till en existentiell vånda. Sannerligen valens tidsålder; utan högt utvecklad beslutsamhet i nivå med Churchill eller Martin Luther kan man bli stående länge. Det nns bara ett sätt att komma snabbt därifrån – blunda och låta ödet bestämma; men som livsstrategi är denna lösning högst otillfredsställande, även om den funkar för chokladkakor. För oss människor är det nämligen rätt fundamentalt att välja enligt någon form av princip – även om den är outtalad och oprecis. Vi ämnar styras av någonting som inte är rena slumpen, men inte heller den genetiska tvångströjan, instinkten, som är de flesta levande varelsers härskare.

Att kunna välja – det är ingen liten sak. Det är en av de sakerna som ställer oss människor vid sidan om medan planetens övriga oskyldiga väsen lever sitt gemensamma liv.

Höstförflyttningen var klar för ett par veckor sedan, om inte man räknade med kajflocken som fastnat i storbjörken som soflagor från en massiv höstbrasa. De drar också sin kos så småningom, men de är inga långväga resenärer; de väntar på att snön och kylan ska driva dem söderut, och då, pladdrande och sorglösa, flyger de bara så långt som de måste, till storstäderna där de kan värmas av avgaserna och njuta av lite kulturliv. Det är de andra, sångarna och svalorna och tranorna och vråkarna, som febrilt lägger på hullet och sedan lämnar landet. Kvar finns titor och kråkor och mesar, och så vi förstås, för att möta den första snön, och märka hur ån tystnar och dagsljuset krymper. Entitan väljer inte bort Afrika, eller ett varmt hustak i Uppsala, med flit; den agerar enligt sitt sedan eoner inpräntade beteendemönster. Detsamma kan inte sägas om mig. Jag kan välja; kanske inte vad som helst – en egen tropisk ö, till exempel, eller en ny Ferrari – men att stanna kvar gör jag trots allt på egen förskyllan.

Att kunna välja – det är ingen liten sak. Det är en av de sakerna som ställer oss människor vid sidan om medan planetens övriga oskyldiga väsen lever sitt gemensamma liv. Björnen väljer inte att hoppa över idet i år och sticka till Mallorca i stället, men jag, för att jag hade ett val, befinner mig i Pressbyrån på centralstationen i en stor mellansvensk stad och längtar hem till stillheten. Och nu måste jag välja igen, i godisdisken, och säkert ett antal gånger till innan jag kommer hem.

På vägen ut från Pressbyrån med en Plopp som jag inte vill ha, och utan en Snickers som jag egentligen ville ha, undrar jag om det inte är att missköta denna frihetens gåva, till men för den spirituella hälsan, att behöva välja mellan hundratals olika chokladkakor, tv-kanaler, kaviartuber, frukostmüslisorter, bilar, parfymer och semesterparadis; att behöva känna ett styng av nostalgi för den tiden då man visserligen måste bestämma på vilken sida man skulle bre smör på sitt knäckebröd – hål eller inte hål – men inte måste vandra längs hyllmeter av olika varianter hela vägen från chilismak till glutenfritt. Jag efterlyser forskning som belyser hur många timmar per dag går åt att fatta beslut i både stort och smått. Jag har inte tid för det här. Det är exploatering av vår valkapacitet. Efter exploatering, utarmning, och till sist kollaps. Jag vill slå ett slag för valhållbarhet. Jag tycker att tre saker räcker. Mörk choklad, mjölkchoklad, och mintchoklad, till exempel.

Läs hela artikeln i Balder