Den dyker upp ur marken mellan några stora stenar inne i skogen. Fortsätter i utkanten av trädgården, ner under vägen och vidare genom nymarken på andra sidan, på väg mot sjön. Jag går över den flera gånger om dagen, på en smal spång. Ibland i skymningen ser jag koltrasten landa intill.

»Men mod – och alldeles särskilt ett sådant nästan ofattbart mod som människor idag visar i till exempel Belarus och Putins Ryssland – är väl strängt taget inte något man kan begära, varken av sig själv eller andra. Det man däremot kan göra är förstås att inte bara häpna över deras mod, förundras, bli djupt imponerad – utan också ställa sig frågan hur man själv skulle handla i en liknande situation.

Skaren håller hårt i granens nedre grenar och ekorren springer över snön fram till fågelbordet. Där kan den bli sittande länge bland solrosfröna. Då och då reser den sig på bakbenen och spanar, den vita magen lyser, sedan ner till fröna igen.

Kanske har jag glömt en bok i sovrummet, det är alldeles mörkt och jag tänder inga lampor. Min hand söker trappans ledstång, fötterna hittar trappan, steg för steg

Sjön låg i Småland och hette Ryssbysjön. Längst ut påBjörkudden hade mormor och morfar en stuga. För att komma dit fick man gå den sista biten, varma dagar kunde det ligga en snok i gräset utanför trappen.