Min oro för vår samtid och dess mentala hälsa spänner över generationerna. Från de allra yngsta barnen, som de kuratorer jag handleder försöker hjälpa, till tonåringarna i min sons ålder; från ungdomarna jag möter som psykolog på universitetet till min egen generation som nu börjar beträda vägen mot åldrandet i detta nya millennium.
Över godisdisken i Pressbyrån svävar en osäker hand. Den vandrar fram och tillbaka som en osalig ande, dimper ner plötsligt, rycker tillbaka, hugger en gång till. Handen tillhör mig
Han bor i ett hus intill en grusväg som löper genom ett kuperat jordbrukslandskap, i huset på andra sidan om vägen bor en av hans döttrar. Carl-Göran Ekerwald är 92 år, författare och föreläsare och säkert landets främste kännare och uttolkare av den persiske poeten och mystikern Rumi.
När jag besökte Carl-Göran Ekerwald tidigare i höstas för en intervju så var det slående hur vänlig och uppmärksam han var. Också hans kropp föreföll vara i god vigör, trots nittiotvå år på jorden.
Som ni märker håller vårt samhälle på att köra allt längre ner i diket. Det gemensamma rummet tycks mer och mer ödsligt. Redan för femton år sedan menade en socialdemokratisk statsminister att en utvidgad välfärd förutsätter ökad tillväxt.
GEMENSAM NYTTA Seminarium 1 december kl 18:00 om gemensamma tillgångar med Ugo Mattei. ABF-Sveavägen, Stockholm.
Har du en vän som är intresserad av kultur och samhällsfrågor och som ännu inte hittat Balder? Passa […]