»Inför mig själv tycks jag vara förklädd« – Om Kristian Lundberg 1966–2022

Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson. Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson.
Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson.
Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson.

När jag nås av nyheten att författaren Kristian Lundberg har gått bort är det någonting i mig som stannar till, får mig att treva efter orden. Det tar tid innan jag hittar det jag vill säga och skriva. Kanske har det att göra med min egen historia, men framförallt tror jag att det handlar om att Kristian Lundberg var en författare som berörde på djupet – en sorts respekt, en växande insikt om att världen från och med nu fattas en röst.

Han var en produktiv författare som hann ge ut ett trettiotal titlar i olika genrer, dessutom var han en tid aktiv som kritiker och skribent. Kristian och jag kände inte varandra, men våra liv korsades vid ett par tillfällen. Vi föddes båda två i Malmö 1966 i en tid när socialförsäkringssystemet höll på att byggas ut. Sverige var på många sätt en trygg plats, även om det långt ifrån innebar en trygg uppväxt för alla, vilket Kristian har återkommit till i det som kan uppfattas som självbiografiska inslag i hans författarskap. Upplevelsen av att växaupp med psykisk ohälsa; hans mammas psykotiska drag och en frånvarande pappa, antyds och varieras i flera av hans böcker. En upplevelse han inte är ensam om, men som långt ifrån alla erövrar förmågan att gestalta. Hans författarskap rymmer en djup solidaritet med människor som befinner sig i utsatta situationer. Den uttrycks bland annat i förordet till textsamlingen Det här är inte mitt land (2013):

Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson.
Kristian Lundberg. Foto: Aija Svensson.

Det biografiska arbetet pågår hela tiden, även om jag själv inte ser det. Inför mig själv tycks jag vara förklädd. Det som binder samman vad som till en början tycks vara disparata textstycken är just känslan av vanmakt. Det är min bottensats. Att vara barn och placerad i en begränsning. Det skapar ett slags grundförståelse för allt det andra: att leva i en relation som när som helst kan tippa över i våld, att vara papperslös och gå ut genom ytterdörren med den överhängande rädslan för vad som skall ske. Komma hem igen efter arbetet eller deporteras? Det är en samtid av ett mer eller mindre synligt våld.

Lite senare, under 1980-talets andra halva och 1990-talets första del, rörde vi oss i samma kretsar. Jag hade återvänt till Malmö efter några år i Stockholmstrakten och studerade på Grafikskolan Forum. Kristian hade publicerat sina första dikter och ingick i den grupp som kallades för Malmöligan. Gruppen bestod, förutom Kristian, av: Clemens Altgård, Per Linde, Håkan Sandell, Marti Soutkari och Lukas Moodysson. I sin bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du – Anteckningar om dikten (2015) skriver Kristian att de tog namnet för att positionera sig mot mer akademiskt inriktade grupper som till exempel Lundaskolan där bland annat poeten Göran Printz-Påhlson ingick. Medlemmarna i Malmöligan har beskrivit sig själva som inspirerade av punkens respektlöshet, de ville förmedla gatans perspektiv. Någonting de delade med Søren Ulrik Thomsen, Michael Strunge, Pia Juul och andra danska poeter som var viktiga inspirationskällor, verksamma på andra sidan Öresund. I Köpenhamn fanns också vid den här tiden en av Nordens få författarskolor som leddes av den kontroversielle författaren och kritikern Poul Borum.

I Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du skriver Kristian:

Den danska lyriken under åttiotalet var präglad av sin tid, av staden. Markörerna var tydliga. Platserna som beskrevs var bortom centrum, ofta avskilda områden som var utsatta för tidens sönderfall. Allt var ännu heltsannolikt.

Läs hela artikeln i Balder

Åsa Magnusson
+ posts