Andris Fågelviskare

En av de första vårdagarna i april träffar jag Andris. Vi sitter i gräset utanför den stuga där han bor tillfälligt. Dungen där vi befinner oss fylls då och då av fågelsång och en och annan citronfjäril passerar under vårt samtal. Första gången jag såg Andris var när han var med i TV-programmet Mitt i naturen. Jag fascinerades av hans förmåga att kommunicera med djur, men blev också nyfiken på hans inställning till naturen och hur människans förhållande till den ser ut.

– Jag såg ett avsnitt av »Mitt i naturen« där du hade filmat ett möte med en varg. I stället för att springa sin väg så stannade vargen kvar och trampade runt en stund innan den satte sig ned och började skälla. I programmet beskrev du det som att vargen var ambivalent; å ena sidan ville den ge sig av, å andra sidan var det något som gjorde den nyfiken. Det verkade lite som att den betraktade dig som en like och inte en människa den behövde vara rädd för. Tror du att det kan uppstå jämlika relationer mellan människor och djur?

Vargar är extremt nyfikna djur och de tycker om att lära sig saker

– Vargen i det här fallet blev förvirrad, eftersom jag inte betedde mig som den förväntar sig att en människa ska göra. Jag betedde mig varken som en aggressiv eller skrämd människa, vilket gjorde att nyfikenheten hos vargen tog överhanden och den stannade kvar. Vargar är extremt nyfikna djur och de tycker om att lära sig saker. Även ur en mänsklig definition av intelligens är de väldigt intelligenta. Sedan tycker jag att för att man ska kunna tala om jämlika relationer behöver verkliga möten äga rum. Om man tar dagens naturfilmer som ett exempel så försöker de visa naturen så opåverkad som möjligt. Men då får vi bara veta hur djuren beter sig när vi människor inte är där, vilket i och för sig kan vara intressant, men djur är rädda för människor och det har de blivit utifrån hur vi har behandlat dem. Det är viktigt att fokusera på hur mötet mellan mig och en annan varelse ser ut. Jag tycker inte att det rör sig om ett verkligt möte när man studerar några som inte vet att man är där.

– Jag reser ibland till Cevennerna, en bergskedja i södra Frankrike. När jag är där brukar jag tänka att det enda sättet att lära känna bergen på, det är att jag går i dem, är på plats. Då kan ett möte uppstå.

– Ja, det är samma sak med djuren. Det är klart att vi människor är rädda för vargar, när vi inte ens bryr oss om att lära känna dem. Lär man känna vargen på riktigt har man ingen anledning att vara rädd, det finns mycket obefogad rädsla. Men allting hänger samman med dig själv. Det du är rädd för, det kommer naturen att spegla tillbaka. Är vi rädda för naturen så innebär det att vi är rädda för saker i oss själva. Vi behöver släppa kontrollen mer och låta oss bli påverkade av naturen, många är rädda för det, men det är något av det finaste man kan bli. Samtidigt kräver det att vi accepterar alla sidor hos oss själva, även de sidor vi försökt tränga bort under civilisationens framväxt. Det betyder inte att vi ska vara mer aggressiva och okontrollerade utan att vi inte ska vara rädda för vår egen natur.

– Händer det aldrig att du känner rädsla i mötet med djur?

– Eftersom jag är mycket ute i naturen har jag mött många djur. Jag sover ofta ute under bar himmel och en natt satte sig

Läs hela artikeln i Balder

Andris Fågelviskare. Foto: Laurent Denimal.