Vad är ett hem? Det brukar jag fråga mina gymnasieelever när vi pratar om migration och gränser mellan länder. Svaren brukar variera, men ett återkommande svar är att det är en plats där jag känner mig trygg och där jag är omgiven av människor som jag tycker om att vara tillsammans med.

Den israeliska författaren David Grossman återkommer till hemmets betydelse i sin bok Det tänkande hjärtat (Bonniers 2024). Han har tidigare gett ut ett flertal uppmärksammade romaner, men den här boken består av en samling tal och essäer som tidigare har publicerats i brittisk, amerikansk, fransk och israelisk press. Några av dem även i svenska tidningar. Nu har de samlats i en och samma volym i översättning av Natalie Bloch. Den tidigaste texten är från 2017 och den senaste från 2024.

Jag minns föreställningen Falla ur tiden på Elverket i augusti 2016. Det var en sprakande pjäs om sorg i regi av Susanne Osten. Så här i efterhand tänker jag att det var en bedrift att förmedla en så stark livskänsla i en pjäs om förlust och sorg. Föreställningen baserades på Grossmans roman Fallen ur tiden (2014) som handlar om sorgen efter hans son Uri som gick bort i Libanonkriget 2006. Jag minns också det samtal som hölls i
samband med premiären mellan David Grossman och journalisten Joar Bendjelloul. Under samtalet blandades kloka ord med en stillsam sorg och vrede över den svårlösta situationen i Mellanöstern.

I förordet till Det tänkande hjärtat skriver Grossman: »Detta är mitt försök att upprätthålla den tankefrihet som varje konstnär och författare värnar om, såväl i den nationella konfliktens svåra stunder, som i de ögonblick då mitt eget hjärta krossas.« Med de raderna sällar han sig till andra som med mycket knappa, eller i avsaknad av, yttre förutsättningar envisas med att skapa utrymmen för överlevnad och framtidstro. Den konstnärliga identiteten, liksom åberopandet av världsmedborgarskapet, gör det också möjligt för honom att yttra sig offentligt utifrån värderingar som grundas i någonting mer än den nationella tillhörigheten. I bokens prolog skickar han, i egenskap av människa, en vädjan till palestinierna – väl medveten om allt de har utsatts för – om att ta avstånd från de våldshandlingar som har begåtts. Som israel har han inte samma möjlighet att göra det.

Grossmans texter pendlar mellan ljus och mörker. Flera teman är sammanflätade med varandra och återkommer, om än modifierade, i texterna som har skrivits såväl före som efter Hamas massaker den sjunde oktober 2023. Ett av dem är tanken på fred. I texten »Trots allt« – som ursprungligen var ett tal som hölls i Tel Aviv i samband med en demonstration för judisk och arabisk samexistens och en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten – vänder han sig till barnen i Gaza och det i Israel angränsande Ashkelon, för att be dem om förlåtelse. Förlåtelse för att de vuxna inte har klarat av att skapa en bättre verklighet för dem, »den sortens verklighet som alla barn i världen har rätt till«. I en radiointervju med Cecilia Uddén (4/10 -24) berättar han att han efter det som hände den sjunde oktober var paralyserad och inte kunde skriva, men när han började skriva barnböcker så återfick han något av den optimism som barn kan känna och förmedla. I Astrid Lindgrens tal »Aldrig mera våld!«, vilket hon höll i samband med att hon tilldelades den tyska bokhandelns fredspris 1987, vänder hon sig också till barnen och betonar vikten av att vara förebilder för dem om vi ska kunna skapa en fredlig värld

Läs hela artikeln i Balder