Det är i slutet av sommaren. Jag står med fötterna i vattnet och tittar bort mot horisonten. På himlen rör sig moln och skyar i gråblåa nyanser. Ibland glider de ihop med havslinjen och det är svårt att se var gränsen mellan hav och himmel går. Regnet är på väg. Plötsligt springer det över vattenytan och ytterli- gare en gräns löses upp.
Jag tänker på inledningsorden till Lennart Sjögrens senaste diktsamling Regnbågen (Bonniers 2024): »Sol / kasta upp dina strålar / låt regn falla.« I mötet mellan regn och sol stiger regnbågen fram och visar vägen för det vi som talar genom diktsviten.
Lennart Sjögren debuterade 1958 och har sedan dess gett ut ett trettiotal diktsamlingar. Ett återkommande tema i hans författarskap är människans förhållande till naturen och andra levande varelser. Sjögren är även verksam som konstnär och inte sällan vänds perspekti- ven i hans dikter så att människans centrala plats osäk- ras. Tonen kan ibland tyckas rå, men det finns också en befrielse i att få möta det som sker när blicken frigörs och lekfullt ger sig iväg. Som här i »Liten trädsvit«:
Mycket tyder på att livet
saknar i mänsklig mening:
centrum, betydelse, riktning.
Och det är en frihet.
Lösta från mening upplöses
molnens tillfälliga ansiktsmasker
otillgängliga för
pedagogik, psykiatri, metrisk analys.
Och det är en frihet.
Ur Lövskogselegier 1982.
Regnbågen inleds med att en grupp varelser, »Människor var vi, djur var vi / och alla de andra varelserna utan givna namn«, kliver upp på en regnbåge som liknas vid en väldig utbredd fiskstjärt. Det är början på en resa i den rumsliga och tidsliga sinnevärlden som även tar läsaren förbi det som kan fångas av den. Tiden har en nyckelroll i sviten och det som sker i den äger rum i ett gränsland där tiden, trots att vi får veta att en frigörelse från den inte är möjlig, gång på gång sliter sig loss och lösgör det levande från tidens ordning.
Där får vi höra världshönan ta till orda:
Här är jag
fastän ni så många gånger huggit av min nacke
ibland högg ni för långt upp mot mitt huvud
och strupen fortsatte att kackla
en stund i vinternatten
jag flaxade men kunde inte lyfta
tills döden kom och vi for bort med min röst
medan ni som vanligt tog hand om kroppen
Och svinet:
Jag är det nya svinet sade det
jag som nyss var död
Och det drog tillbaka mungiporna
och vände trynet mot oss i det milda leende
som endast svinet mäktar
Och harens bakben som har blivit avskjutna i flykten återfår sina senor, den hängde sträcker ut halsen och flugorna frigör sig från sin plågsamma död. Det som sker är en »upprättelse / utanför tiden«, det är en ny värld där alla är lika. Temat är inte nytt i Sjögrens värld och i Grönskan (1989) kallar han det för »den paradisiska tiden«. Jag kommer också att tänka på Agnes Gerners diktsamling Sus (2017) i vilken hon skriver människan och grisen närmare varandra.
Läs hela artikeln i Balder