I Stridsbergs fjärde roman, Beckomberga – Ode till min familj, hittar man kanske den mest explicita kopplingen mellan samhället och individen hittills i Stridsbergs författarskap. I ett slutord tillägnas romanen alla de som passerade sjukhusparken vid Beckomberga under tiden det var i bruk, åren 1932 till 1995. En tid, som berättaren påpekar i slutet av boken, sammanfaller med välfärdsstatens tid.
En varm sommardag i juli befinner jag mig på flygplatsen Orly utanför Paris. En säkerhetsvakt pekar på en av mina väskor och frågar vad jag har i den. Bilden av min mobiltelefon dyker upp i huvudet, för övrigt är det blankt. Jag vet att det finns ett ord, eller flera ord på olika språk, som jag borde uttala nu, men de är inte inom räckhåll. Jag blir stående en kort stund innan jag stammar fram att jag har talat flera språk de senaste dagarna och att det just nu är blankt i mitt huvud. Sedan tar jag fram mobiltelefonen och får passera.
Under flygresan tillbaka till Sverige slås jag av hur vacker infarten mot huvudstaden är; systemen av sjöar, åkrarnas rutmönster och bebyggelsen som ovanifrån framträder i rytmiska kompositioner.
Det finns en befrielse i att resa, de ändrade perspektiven och känslan, på gott och ont, av att tillfälligt röra sig utanför gängse tids- och rumskonstellationer.
I Sara Stridbergs böcker möter läsaren karaktärer som på flera plan befinner sig i rörelse. Perspektivförskjutningar, liksom intrycket av att få tillgång till platser som inte är inritade vare sig på kartan eller i språket, infinner sig ofta. Under det att jag läser hennes böcker återkommer en av Ludwig Wittgensteins tankegångar från Filosofiska undersökningar (1996) till mig: »Språket är en labyrint av vägar. Du kommer från ett håll och du känner igen dig; du kommer från ett annat håll till samma ställe och du känner inte längre igen dig.« Den som vill få en aning om Stridsbergs poetik kan med fördel gå in på Sveriges Radios hemsida och lyssna på hennes sommarprogram från 2011. Där talar hon om skrivandet som en undersökning där man både kan närma sig platser utan språk och platser där alla språk är möjliga, men också om språkets skönhet när hon uppmanar lyssnaren att följa med henne in i det vita pappret, »där varje ord är en insydd ros«.
Stridsberg debuterade 2004 med romanen Happy Sally där den svenska kanalsimmerskan Sally Bauer får stå modell för en kvinna som »… vill universum, allt …«, och som »inombords gnolar på en melodi, det är rastlösheten«. Parallellt med Sallys erövringar av såväl distanser som traditionellt manliga områden får läsaren följa en familj som är på väg att splittras. Det gemensamma för dem är havet, som de med »stålvilja, oceanvilja, rymdvilja«, närmar sig på olika sätt. En frånvarande mamma präglar familjens tillvaro. Även i Stridsbergs tredje roman, Darling River (2010) har en frånvarande mamma en viktig roll. Flickan Lo färdas tillsammans med sin pappa med bil genom nätterna. Då och då stannar de till vid en gyttjig flodbank eller i en …
Läs hela artikeln i Balder