Regnet faller när jag och fotografen Laurent sitter i bilen på väg till fastlandets sista utpost, Sollenkroka, varifrån vi ska ta båten vidare ut i Stockholms skärgård för att träffa Ozan Sunar. Ozan föddes i Turkiet och växte upp i Fisksätra utanför Stockholm. Idag är han VD för malmöbaserade Moriska paviljongen, med en lång meritlista som initiativtagare till kulturfestivalen Re:Orient, politiskt sakkunnig till integrationsminister Leif Blomberg och chef för SVT kultur.
Väl på båten spricker himlen upp och ett milt ljus bryter fram över vattnet. En skara skarvar sträcker ut vingarna och torkar dem i luften när vi passerar. Den sista biten går inte färjan och Ozan kommer och hämtar oss i en liten motorbåt för att ta oss ut till ön där han tillbringar somrarna med sin familj sedan ett femtontal år tillbaka. Han berättar att förr i tiden, när det var fruset ute till sjöss, kom folk åkande med spark och så plockades de upp vartefter av stockholmsbåten.
Ute på ön visar Ozan oss runt, här bor ett tiotal familjer under sommarhalvåret. En liten flock höns, inhyrda över sommaren, går och pickar i en rymlig bur och i en hage, där marken tidigare varit igenväxt, betar får som går till slakt i november. De har körts ut hit med båt. Höga ekar och grå bergknallar omger det röda huset intill vilket vi slår oss ned för att påbörja vårt samtal om identitet, tolerans, kultur och hur man kan skapa människomöten där människor känner sig respekterade och kan mötas på lika villkor.
– När vi människor möter varandra försöker vi ofta göra oss en bild av den vi har framför oss genom att ta reda på yrke, ålder, bakgrund och åsikter i olika frågor. Du har en uppväxt och bakgrund med erfarenheter från olika länder, religioner och samhällsklasser. På vilket sätt tycker du att det har påverkat din identitet?
– Jag är född på Gallipolihalvön vid Dardanellerna, men flyttade tidigt till Istanbul och levde där mina första sex år. Sedan flyttade jag med min pappa och min bror till Sverige, medan min mamma, min syster och min övriga släkt finns kvar i Turkiet. Min familj har alltid varit öppen, jag kommer från en sekulär, modern miljö, där den religion som utövas är inspirerad av sufismen, den islamiska mystiken. Det innebär att man inte är så upptagen av formen, utan mer av hjärtat och innehållet. Det har varit fritt att söka sig fram. Men som många som har migrerat har jag känslomässiga band till två kulturer, vilka har vissa likheter men också skillnader. Så länge man lyckas härbärgera det, få ihop sig själv och sin identitet, så är det bara gott.
I tonåren, när du oavsett bakgrund, brottas med vem du är, blir det så mycket starkare när du befinner dig i system som har inneboende konflikter. Ofta handlar det om värdekonflikter. Att växa upp i migration innebär att hamna i spänningsfält, där det ena systemet kanske säger att något är gott, medan det andra hävdar att du inte ska göra det, och då klyvs man itu. Lyckas man inte jobba sig igenom det är det lätt att man tar den enkla vägen, där allt framstår som svart eller vitt, man blir dogmatisk. Alla ideologier, varav religion kan vara en, blir då tacksamma att fly till. Då slipper man osäkerheten, ångesten som skapas när man inte vet vad som är rätt eller fel. Lyckas du istället tygla båda hästarna, tillgodogöra dig erfarenheten av flera perspektiv, ökar det din ödmjukhet och tillför något till din identitet.
Läs hela artikeln i Balder