The Big picture av Kåre Henriksson

Det började snöa just som jag körde genom Färila. Himlen var låg och grå, de vita flingorna yrde över vägen, för ett ögonblick kände jag mig vimmelkantig. Årets första snö, tionde november. Det var något med virvlandet, hur flingorna liksom sögs in mot vindrutan och sen slungades åt sidorna som gav mig lust att blinka, hela tiden. Man vande sig, om någon vecka skulle jag inte bry mig, men nu kändes det som om flingorna klibbade i ögonfransarna och vägbanan flimrade i skenet från strålkastarna. Klockan var ju inte mer än strax efter ett men det kändes som skymning redan, mjölkig och svävande. Granarna längs vägen hade vita remsor på grenarna och jag tänkte att det kunde bli svårt på hemvägen om det här fortsatte, plogbilen gick inte gärna ut en söndag på de här vägarna. I Loos lättade det ett litet tag, jag såg några barn som lekte på ett fält, en stor lurvig hund skuttade mellan dem. Flera hus hade redan julbelysningen uppe, kunde riktigt höra morsan fnysa, »inte ens mitten av november!«, men jag förstod dem, nästan. Det blir så mörkt i november, och den här första snön blir aldrig liggande, lyser inte upp så mycket. Efter ett tag började det igen, virvlandet, nu var flingorna större, fluffigare och verkade falla långsammare. De smälte när de nådde vägbanan, men marken bredvid vägen var nu täckt av ett lätt vitt lager. Jag kände mig sömnig, vilken jäkla dag att ge sig ut. Vägen rak och enslig, inte ett hus. De här skogsvägarnas oerhörda melankoli, nu tänkte jag förstås på Peter. Jag hade inte åkt här sedan han dumpade mig, men det fanns en tid då den här vägen var full av för- väntan och glädje, då varje kilometer förde mig närmare honom. Jag knäppte på radion, någon skvalkanal, vad som helst bättre än de där tankarna. Jag fick sakta ner genom Hamras kurvor, inte en människa ute, inte en bil. Som om jag var den sista människan. Helt ensam. Snön spöklikt virvlande. Det var en lättnad att svänga ut på e45:an, här var det i alla fall lite trafik, då och då en mötande tradare eller personbil. Inte så långt kvar nu till Noppikoski. Jag hade aldrig stannat där när jag kört förbi förr om åren, otålig att komma fram brukade jag bara köra på hela vägen till Orsa, men jag reagerade alltid på namnet, finnskogskänslan i det. Kolmilor och hunger och köld och sorgsna visor. Ett slags stolt enslig- het. Så fånigt, Peter skulle ha skrattat åt mig. Brukade skratta åt mig, med ömhet. På den tiden. Jag stängde beslutsamt av radion och saktade in, där var det, det lilla fula värdshuset intill vägen där vi skulle träffas. Jag var lite tidig, såg jag, fick väl vänta där inne tills hon dök upp. Jag gled in på parkeringen och stängde av mo- torn. Den långa låga byggnaden var starkt upplyst och ett stort fult trätroll vaktade ingången. Jag klev ur bilen och stod en stund och såg på snön, hörde älven brusa en bit bort. Sen ruskade jag på mig och gick in i lokalen.

Det verkade vara helt tomt på folk. Till höger fanns något slags liten handelsbod, glesa hyllor med livs- medel och souvenirer. Ett ställ med vykort. Brukade det komma turister hit? På sommaren kanske, friluftsmän- niskor, fiskare. En disk rakt fram och ett större rum på andra sidan, jag gick in och tittade ifall hon redan var där, men där var tomt. Långa grova träbord och bänkar, en massa underliga saker på väggarna, uppstoppade fåg- lar, renhorn, taffliga tavlor. Vilket ställe. I taket hängde halva timmerstockar i kedjor, med spotlights infällda i sig. Originellt.

– Hej hej!
Jag snodde runt och såg en thailändska bakom dis- ken, stort leende. Var hade hon kommit ifrån?
– Vill du äta?
– Nej, en kaffe blir bra. Och en – mazarin, har du det?
– Mazarin, ja ja.
Hon log hela tiden, det gjorde mig nervös så jag började pladdra.
– Jag skulle träffa en person här, Amanda Jonsdotter, känner du henne?
– Ja ja, Amanda, känner henne. Tycker också om mazariner.
Jag rodnade nu, kände jag, och förstod inte varför.

Läs hela novellen i Balder