Stugan av Katarina Axelsson

Cykeln var orange, den var gammal och kom från någon i släkten, hade målats om innan hon fick den. Orange och vit, sadel i grå fuskmocka. I det gamla livet hade cykeln hetat Pollux och varit häst; stått i uthuset och fått fång efter fång av nyrivet gräs tillsammans med Ellens lika orangeglänsande Castor, eller sprängt fram i galopp längs grusvägen. Omöjligt nu, hur mycket Ellen än tjatade. En cykel, inget annat. Som om något dött. Hon hade faktiskt försökt, i början av sommaren, men det var stört omöjligt. Kände sig bara fånig, så generad att det hettade i ansiktet där hon stod med gräsvipporna i handen framför cykeldäcket. »Pollux är ju jättehungrig!« sa Ellen ivrigt, men Julia släppte bara gräset på uthusgolvet och gick därifrån. Två gamla cyklar i ett skruttigt och skräpigt uthus. Hon ville inte prata om det. Ellen försökte, ville verkligen förstå, som för att lära sig alla kända fakta om en svår och förmodligen smittsam sjukdom, men Julia sa bara att det inte gick att förklara. »Det tog slut.« Lillasysterns bleka ansikte i sovrumsdunklet, blandningen av trots och skräck i hennes ögon. Det kommer att hända dig också, tänkte Julia, en dag bara händer det, du ska få se. Men hon sa inget. Lät Ellen leka ifred, tog sin cykel och trampade iväg.

»Var har du varit hela dagen?« Mamma vid spisen i pannkaksdoften, Ellen vid köksbordet. Snabba blickar upp under luggen. »Lite … överallt. Ute, bara. Cyklat.« Orden långt inne i kroppen, tog emot att hiva ut dem efter timmar av tystnad. Hon såg nog ögonkasten mellan mamma och Ellen men orkade inte bry sig. Kände med ens hur våldsamt hungrig hon var, magen som ett litet hårt skrynkligt äpple under revbenen, grönt och omoget, surt. »Dukar ni, flickor?« Julia ruskade på sig, som när man stiger upp ur kallt vatten eller vaknar ur en underlig dröm, och öppnade porslinsskåpet. »Här«, sa hon och räckte tallrikarna till Ellen, som flugit upp från bordet. De åt under tystnad. Pannkaksfras och mosade jordgubbar, smör och syrlighet och plötslig söt mättnad. Ellens ivriga röst: »Ska vi spela fia sen?« Hon nickade slött, fyllde munnen och blundade medan hon tuggade.

Myggbettsklåda. Lukten av Ellens svettvarma hår. Ljuset som skimrade över tapeten, nattljuset. Det var månklart, inte riktigt fullmåne men nästan. Luften som äktade in genom myggnätet sval och doftande. Om hon inte varit så sömnig hade hon stigit upp och gått ut. Deras sängar stod i vinkel, huvud mot huvud. Hon hörde Ellens lätt snörvlande andetag, tunga, regelbundna. Hon vände sig så att sängen gungade och slängde av sig täcket. Nattluft över kroppen, över bara ben och armar, över ansiktets tunna hölje. Hon gapade lite och tänkte att hon svalde månljus. Hur det strålade ut genom huden, inifrån. Gjorde henne vacker och mystisk. Det var nog mycket sent. Huset tyst och hemligt, trädgården ruvande. Julia föll rätt ner i den varma, djupa sömnen igen, en glimt av medvetande just som kroppen blev blytung, hur underligt det var, att somna. Hon drömde om en kall sjö där stora bleka skar långsamt gled mellan vajande sjögrästovor och hennes egna armar och ben var bländande vita och egendomligt långa och utdragna, som på en skämtteckning, när hon simmade genom sjön. Hon kunde hålla andan hur länge som helst trots att det sprängde i bröstet.

Ännu en varm dag. Ellen gick med mamma till sjön, själv mumlade hon något om kompisarna och tog fram cykeln. Hon såg Lotta och Ann-So e när hon lojt trampade iväg, de satt i gräset vid fotbollsplanen, kollade när killarna spelade. De märkte henne inte och hon rullade bara tyst förbi. Inte deras fnitter idag, hur de åmade och sjåsade sig, de glittriga rösterna. Julia fäste blicken i gruset och njöt av värmen över axlarna, brisen som lyfte håret och smekte ansiktet. Hon höll fötterna stilla och rullade nerför backen. Stina stod i trädgården och donade med något, såg upp under krumryggen och vinkade. Julia höjde handen men lät sig föras förbi, ville inte prata isär morgonen, vara snäll och lyssna och nicka.

Läs hela artikeln i Balder