Hur står det egentligen till i det litterära ekosystemet idag? Håller bokens roll på att förändras och skönlitteraturen förlora sin betydelse i ett allt hastigare medieflöde? Hur förhåller man sig i så fall till denna nya situation, om man råkar vara en person som alltid läst och skrivit passionerat och knappt skulle ha överlevt utan skönlitteraturen?
Frågor som dessa har sysselsatt mig intensivt den senaste tiden, och jag åker till Uppsala för att resonera om bokens roll och skönlitteraturens situation med en klok och knivskarp kvinna med stor erfarenhet och god överblick över det litterära fältet: kritikern, kulturjournalisten och författaren Ulrika Knutson. Hon tar emot i sin arbetslägenhet (som på portens anslagstavla över de boende anges som »Knutsons annex«), bjuder på te, kaffe och förföriskt spröda och kryddstarka pepparkakor. Jag börjar med att försöka förklara varför jag ville ha det här samtalet:
– De senaste åren har jag kämpat med en känsla av att det litterära fältet har blivit så annorlunda. Jag har varit verksam som författare i tjugo år nu, och jag måste säga att jag tycker att dagens litterära scen är en helt annan än den jag klev ut på med ystra språng i början av 9 0-talet.
– Vad är de stora förändringarna ?
– Det är svårt att ringa in exakt, svårt att inte bara sitta och låta som en gnällig gamling. Jag tycker att det känns mycket grällare, mycket mer högljutt och med mycket mindre utrymme för reflexion och eftertanke, både i bemötandet och skapandet av skönlitteratur. När jag var en ung litterär människa i slutet av 80-talet, då var ju kultursidorna som ett slags universitet där man fick introduktioner till den nya franska filosofin, där man faktiskt lärde sig någonting nytt när man öppnade sin morgontidning. När lärde man sig något nytt på en kultursida senast? Det kan kännas som att hela samtalet har snävats in, att allt ska vara så lättuggat och lättillgängligt, så färgstarkt och klatschigt. En annan sak är att om man tänker sig ett slags mittfält i litteraturen, som tidigare var helt dominerande, med de stora berättarna som Kerstin Ekman, Göran Tunström, PC Jersild, Sven Delblanc, som lästes och hela tiden fanns med i samtalet – det fältet har bara krympt, tycker jag. Det beror naturligtvis på en hel rad faktorer, men en kunde vara deckarvågen och förlagens ganska aggressiva marknadsföring av den här genren, som till stor del skett på bekostnad av just det här mittfältet. När det gäller den riktigt smala, experimentella avantgardelitteraturen är förändringarna nog inte lika stora, den måste alltid finnas men den har aldrig varit stor, den har haft sitt lilla hörn, livsviktigt för ekosystemet. Den stora förändringen tror jag finns där i mittfältet. Förstår du vad jag är ute och nosar efter ?
– Ja, jag tror det. Frågan är enormt stor, egentligen. Man kan se det som ett paradigmskifte på bildningens och informationsflödets område. Oavsett vad man tycker om begreppet »kanon« så har det funnits en kanon, för skola, universitet, massmedier. Denna kanon finns fortfarande, men i uttunnad form. Snarare existerar nu en rad olika kanon, för olika grupper. Kommer du ihåg när Horace Engdahl talade om att högkulturen håller på att förvandlas till en subkultur ? Något ligger det i det. Att litteraturens kanon har blivit så mycket mindre har med olika faktorer att göra – kommersiella, ideologiska och tekniska. Vid vägs ände hittar man nog den teknologiska revolutionen. När alla har friheten att enbart söka den information – och den litteratur – som speglar och bekräftar ens egna intressen, då tunnas kanon ut. Man orkar inte hålla reda på vad grannen intresserar sig för. Friheten har ett pris.
– Jag var tidigare en ganska hängiven deckarläsare, men numer kan jag knappt ta i dem. Jag har en liknelse, som jag skrev i en artikel i LO -tidningen för några år sedan. Jag bodde ju i Frankrike 1999–2005, och när jag återvände till Sverige slog det mig att samtidigt som deckarförsäljningen ökat så att den nästan slagit ut allt annat, så har smågodisförsäljningen också ökat något groteskt ! De här milen av smågodisbunkar i mataffärerna, och att det är vuxna människor som går där och fyller påsarna. På något sätt hänger det där ihop, som att vi ska fylla en sådan där påse och nappa åt oss en deckare i stället vid kassan, och så ska man ligga sockerchockad och däst på sin soffa och bli underhållen – ens allt barnsligare begär omedelbart och motståndslöst tillfredsställda . . .
– En slående bild ! Men om vi backar femton år så var det faktiskt helt tillåtet och kanske riktigt uppiggande att tillbringa en lördag med Elizabeth George eller Conelly eller ännu värre, någon seriemördare som skalperade och flådde efter konstens alla regler, och så lite smågodis. Men parallellt fanns det en litterär marknad, man gjorde också reklam för Theo Kallifatides och andra skönlitterära författare.
[pullquote]När alla har friheten att enbart söka den information – och den litteratur – som speglar och bekräftar ens egna intressen, då tunnas kanon ut.[/pullquote]
– Ja, det är ju det jag menar, att deckarna liksom har slagit ut allt annat. Det är väl inget fel på att äta godis, men om det är det enda näringsintaget som återstår, då är det problematiskt.
– Man borde jämföra med filmen. Jag läste filmvetenskap när Saturday Night Fever hade premiär, en utomordentligt fin ungdomsmusikal från Manhattan med klassiska teman. Det är inget fel på den filmen, men den hölls fram som det första exemplet på en blockbuster-marknadsförd film. Den gick upp på ett fyrtiotal biografer samtidigt, hade tunnelbaneannonser, filmbranschen bestämde sig för att alla som överhuvudtaget tänkt lägga pengar på en biobiljett den månaden skulle se Saturday Night Fever. Det lyckades, och den tekniken har sedan varit förhärskande. Det känns som om den litterära branschen tagit över den sortens tänkande, att räknenissarna såg att vi får inte ut tillräckligt på böckerna, se på utlandet, vi kan göra mer ! Men de gjorde ingen skillnad på äpplen och päron, eller godis och morötter snarare, tänkte väl – idealistiskt eller cyniskt – att det andra skulle klara sig självt, det hade ju ändå inte haft några större marknadsföringspengar. Utan det fanns en scen, en värld, som hade ett grepp om de intresserade själarna: Kulturtidskrifterna, kulturprogrammen i radio och teve. När jag började jobba med kulturprogram i teve, då hade vi ju närmast monopolkaraktär. Och biblioteken köpte böcker ! Där fanns litterärt kunniga och intresserade personer som såg som sin uppgift att köpa in nyutkommen, seriös litteratur, oavsett hur utlåningen gick. Där har man dragit ner jättemycket.
– Idag kan man bli bibliotekarie utan att alls studera skönlitteratur. Och om du då lägger till att vi knappt har några bokhandlar kvar i Sverige . . . Jag tänker på Frankrike, där finns ju en medveten politik för att stödja skönlitteraturen och bokhandlarna, dels att man har fasta bokpriser, dels finns det bokhandelsstöd, fördelaktiga lån om man vill öppna bokhandel, med mera. Så finns det också en välsorterad bokhandel i minsta fransk stad.
– Att försöka skissa hela det här förändrade landskapet, vad har vi varit inne på ? Tidskrifter, bibliotek, boklådorna, kultursidorna. Det där som du beskriver, 80-talets kultursidor som ett slags universitet, de var i hög grad det, med alla de franska filosoferna och de postmoderna teorierna, de första postkoloniala också. Det var ju som en bågnande ask som exploderade efter 70-talets renodlat politiska kultursidor. Alltså det där att man läste med en ideologikritisk blick på allt vare sig det passade på objektet eller inte.
– Det är en annan sak jag tänkt på, att jag kan känna mig som en av de sista i en lång kedja, att jag på ett sätt har lätt att känna igen mig i ett författarideal, en författarmyt eller -romantik som går tillbaka till 1800-talet. Men sedan händer någonting, hos de som bara är ett tiotal år yngre än jag, jag förstår ingenting, det är ett helt annat tänkande. Då kommer det här med skrivarskolor och nätverkande och medieträning och varumärkesbyggande . . . Det känns verkligen som pang ! Vad var det som hände där ? Jag menar det här på gott och ont, försöker se det
värderingsfritt.
– Först var det avideologiseringen under 80-talet, vilket ju inte innebar att politiska frågor försvann, men det hade funnits ett påbjudet idiom från 70-talet och många var glada att det inte var påbjudet längre. 80-talet var ju ett väldigt experimentfyllt och lustfyllt årtionde när det gällde ….
Läs hela samtalet i Balder
Anna-Karin Palm