»I eller omkring december, 1910, förändrades den mänskliga naturen.« Det berömda citatet av Virginia Woolf sätter med karaktäristisk och drastisk humor ljuset på ett skifte som ägde rum i början av 1900-talet. Och även om det kanske inte exakt ägde rum i december 1910, så är det nog utan tvivel sant att människans världsbild och syn på sig själv genomgick stora och dramatiska förändringar kring det förra sekelskiftet.

Den unge fysikern Albert Einstein publicerade sina första verk, där han bevisade att den materiella verkligheten bestod av atomer och molekyler i ständig rörelse. Hans relativitetsteori från 1905 gav upphov till den moderna kvantfysiken och ledde till ett helt nytt sätt att betrakta universum. År 1900 kom Sigmund Freuds Drömtydning ut i original, och teorierna han utvecklade där och i senare verk kring relationen mellan jaget och det omedvetna fick en enorm betydelse, inte bara för psykologin, psykoanalysen och synen på människan, utan även i den europeiska kulturen i stort. Hans lärjunge och kollega Carl Gustav Jungs tankar om det kollektivt omedvetna och dess arketyper fick även de ett starkt genomslag, inte minst hos konstnärer och författare. Såväl vårt inre, personliga liv som den yttre, materiella världen visade sig alltså vara stadda i rörelse och förändring. Gåtfulla samband avtäcktes och bevisades, osynliga krafter beräknades och varken människan själv eller det universum hon bebodde var sig lika efteråt. Sociala rörelser för rättvisa och förändring av de samhälleliga institutionerna svepte fram över världen och visade att inte heller makten var oföränderlig eller
gudagiven.

Kyrkans andliga auktoritet började också allt mer ifrågasättas, från flera olika håll. Friedrich Nietzsche proklamerade redan på 1880-talet Guds död och öppnade för tanken att människan nu själv kunde bli gud; ateismen fick allt vidare spridning och samtidigt försökte många väckelserörelser både inom och utom kyrkan förändra kristendomen. I slutet av 1800-talet uppstod även andliga rörelser som rörde sig bortom kristendomen, så som spiritismen och teosofin. 1900-talets första decennier var en tid då ockulta läror av olika slag blomstrade, parapsykologiska fenomen studerades och gamla vishetsläror aktualiserades på nytt. Konstnärligt var hela denna sjudande rörelse förstås en rik grogrund för nya idéer och uttryck, där den framväxande modernismen hämtade näring.

Författaren, teologen och mystikern Emilia Fogelklou menade att det tidiga 1900-talets stora paradigmskifte inom naturvetenskapen – den sprängda formen – hade sin motsvarighet i den samtida abstrakta konsten. Det räckte inte längre att utgå från det synliga, utan konsten såväl som vetenskapen stod nu inför att snarare försöka åskådliggöra det osynliga. Röntgenstrålning, ljudvågor,
atomer – vetenskapen visade med allt större tydlighet att vår verklighet bestod av entiteter vi inte kunde uppfatta med våra sinnen, men vars krafter och egenskaper ändå gick att beräkna och försöka förstå. Konsten måste även den spränga formen, för att sannare kunna uttrycka verkligheten och närma sig det osynliga.

I tidens nya andliga rörelser fanns en stark vilja att förena andlighet och vetenskap, eller åtminstone närma dem till varandra. Etablerade naturvetenskapsmän studerade tankeöverföring eller spiritism, August Strindberg försökte sig på alkemiska experiment och det är inte förvånande att intresset för Emanuel Swedenborgs arbete fick en nytändning just i denna tid. Den svenske vetenskapsmannen, mystikern och visionären hade dött i London 1772, men hans stoft fördes tillbaka till Sverige 1908 och bisattes under högtidliga former i Uppsala.

Läs hela artikeln i Balder