EU-demonstration i London

Den 23 juni i år folkomröstade man i Storbritannien om ifall landet skulle lämna e u eller stanna kvar. Kampanjen inför omröstningen var långdragen och hätsk, och när rösterna räknats stod det klart att en majoritet röstat för att lämna EU. Brexit var ett faktum, och sände chockvågor över hela världen. Alexander Onofri var på plats i England dagarna kring folkomröstningen, här ger han sin syn på vad som egentligen hände.

»Churchill är inte här. Vi måste fatta beslutet själva«, summerade en journalist läget efter att den gamle statsmannens odödliga citat hade flugit fram och tillbaka mellan grupperingarna inför folkomröstningen om EU-medlemskap den 23 juni i år.

Trots att Churchill var en av EU:s grundare och tydligt markerat att England måste gå ihop med Europa om hon inte skulle reduceras till en liten stjärna i USA:s flagga, så lyckades EU-skeptikerna, med UKIP-ledaren Nigel Farage i spetsen, knipa poäng med lösryckta ord ur bland annat ett av landsfaderns gräl med Charles de Gaulle: »Om England måste välja mellan Europa och det öppna havet ska hon alltid välja det öppna havet.«

Men i somras var »hon« alltså tvungen att välja själv. Och när etablissemanget, alltför sent, började förstå vart »hon« var på väg, drog BBC i all hast ihop en specialsänd tv-debatt där David Cameron – mannen som utlyst folkomröstningen i en skamlös flirt med extremhögern – framträdde, synbart skakad. Han hyllade sin politiska moståndare, labourpolitikern Jo Cox, som några dagar tidigare skjutits ihjäl av en högerextremist, och vädjade om att intoleransen, hatet och splittringen i landet måste få ett slut.

Too little too late, som man säger. Farage, som förvandlat folkomröstningen till ett snaskigt val om invandring, tog hem en jordskredsseger.

…var den största politiska farsen i modern tid i Västeuropa ett faktum

Londonbor är inte främmande för baksmällor, men den de vaknade med den 24 juni var av ett slag som vetter åt psykos. Få kunde smälta resultatet. Företagen var snabbt ute och lovade sina anställda från alla EU-länder att de skulle skydda dem från att utvisas. Den nyvalda borgmästaren Sadiq Khan gjorde gemensam sak med Nordirland och Skottland och hotade med att London skulle lämna Storbritannien. Namninsamlingar för en ny omröstning fick rekordsnabbt miljontals påskrifter. Inrikesministeriet slog larm och menade på att det skulle ta 140 år av byråkratiskt arbete bara för att behandla de 3,5 miljoner visumansökningar som väntades komma in till följd av valresultatet.

En häpen press fick se Cameron, som bara några dagar tidigare sagt »we’re not a nation of quitters«, säga upp sig själv som premiärminister. När sen också Farage, efter att ha gått under jorden i flera dygn, kastade in handduken med orden »jag har gjort min insats för nationen«, var den största politiska farsen i modern tid i Västeuropa ett faktum. Pundet sjönk som en sten på börserna runt om i världen. Utanför exklusiva herrklubbar framträdde plötsligt de vanligtvis så diskreta och medieskygga gentlemännen ur den brittiska överklassen framför tv-kamerorna, kokande av ilska.

I Bryssel stod rödflammiga och generade brittiska politiker i talarstolarna utan att kunna redogöra för om de var med i unionen eller inte, alltmedan ansvariga politiker för folkomröstningen fortsatte simma iväg från det sjunkande skeppet med morrhåren på sned och råttsvansarna mellan benen.

Läs hela artikeln i Balder

Rättelse: I Alexander Onofris artikel i Balder har det smugit sig in ett ord för mycket. Det är ordet “tillsammans” i högerspalten, åttonde raden på sidan tolv, som ska bort. Den rätta ordalydelsen är denna: “Det stora flertalet trodde också att landet fick mindre EU-bidrag än andra, trots att de får mer än Tyskland, Italien, Frankrike eller Spanien.”