Alexander Onofri. Foto: Daniel Takacs

 

Text: Aleaxander Onofri

Hypokondri betyder under brosket. Med det menas en sjukdom eller ett tillstånd som sitter under revbensbrosket, eller närmare bestämt i »hjärtat«. Hypokondri är med andra ord sinnets – själens – smärta eller sjukdom. Någonting har någon gång väckt en alarmerande insikt om vår egen dödlighet.

Jag talar i telefon. Klockan är runt 20:30 hos mig. I andra ändan är hon två på natten. Min son bråkar om att han inte vill gå och lägga sig i bakgrunden och jag ber vännen i luren att tala högre. Hennes röst hackar sig fram panikartat. Hon känner domningar i benen när hon ska sova. På dagarna har hon yrsel och är konstant trött. Hon blev tvungen att lämna en stor bankett tidigare samma kväll för att hon började se dubbelt. På väg in i hotellhissen slutade vänster ben att lyda. Det verkade förlamat. Hon hoppade den korta biten från hissen till rummet på ett ben. Hon är på läkarkonvent i Calcutta. Om åtta timmar ska hon hålla föredrag för ett hundratal professorer från hela världen. Domningarna i benen startade för flera veckor sedan. Men nu är de värre. Hon ligger vaken halva natten och trycker på benet. Ingen känsel. Hon slår på det. Det hjälper inte. Hon är förtvivlad. De här symptomen kan viagrawithoutaprescriptionusa bara tyda på en sak: ms.

Jag vet att hon inte ringer mig för att jag vet något om ms som kan vara till hjälp. Vi är båda medvetna om att det finns en annan, troligare, diagnos. En som skulle få de flesta att dra en lättnadens suck och kanske skratta åt henne. Men inte jag. Det är därför hon ringer. Jag vet att det inte finns något att skratta åt. Jag har nämligen samma sjukdom.

Jag var elva år första gången. Jag hade sprängande huvudvärk, feber och svårt att andas. Mina föräldrar sov. Jag grubblade över hur stor mängd bakterier och slem som fanns i min skalle eftersom det gjorde så ont. Jag hade hört talas om en sjukdom som kunde utvecklas ur en vanlig förkylning och som snabbt och skoningslöst kunde slå till och döda barn: hjärnhinneinflamation. Jag såg framför mig hålrummet innanför skallbenet och allt slemm; kanske var hinnorna mellan hjärna och skallben inflammerade? Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen och mycket riktigt, det kunde inte helt uteslutas, även om det inte var sannolikt. Senare på natten vaknade jag skrikandes på hjälp. Jag hade drömt en mardröm och sett mig själv dö i sängen. Innan jag vaknar ser jag min mamma springa in i mitt sovrum och panikslagen försöka skaka liv i mig. När jag slår upp ögonen ser jag henne igen, hon skyndar emot mig med samma panik. Senare sa hon att jag var utom mig när jag mötte hennes blick, ögonen var kolsvarta och att det inte hade varit svårt för mig att övertyga henne om att ringa en ambulans.

Läkaren lyssnade på hjärtat, undersökte om jag var stel, sedan fick jag lägga mig på rygg och en tunn nål stacks in mellan ryggkotorna i nedre delen av ländryggen för att komma åt vätskan som omger ryggmärgen. Det gjorde helvetiskt ont. Ett par timmar senare fick jag beskedet att jag inte hade någon hjärnhinneinflammation. Jag minns lättnaden. Jag skulle inte dö. Åtminstone inte den dagen. Men under den närmaste tiden efter tog jag själv tunnelbanan till Fridhemsplan, satte mig i väntrummet på akuten, väntade tålmodigt på min tur och underkastade mig stickprovet två gånger till.

Den vanligaste definitionen av hypokondri är att man »är övertygad om att man är sjuk, eller är rädd för att drabbas av en allvarlig sjukdom, trots att man genomgått medicinsk utredning och fått ett lugnande besked«. Sjukdomen kallades förut för inbillningssjuka. Man letar efter sjukdomstecken på sin kropp.
Läs hela artikeln i Balder