»Vi vet hur vi ska skapa mer jämlika samhällen …«, avslutar nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman en av sina föreläsningar. »Men vi vet inte hur vi ska övertyga tillräckligt många att göra det.« Under hela föreläsningen har hans kroppsspråk uttryckt ett slags permanentad otålighet, krypningar i kroppen, små plågade leenden. Jag har sagt det här i tjugo år nu, verkar han tänka, och vad har det förändrat?
Problemet för vår tids Kassandror är inte att de inte blir trodda. De baserar sina profetior på verifierbara fakta. De uttrycker sig tydligt. Man förstår vad de menar. Man förstår till och med att katastrofen de förutspår – den frisläppta kapitalismens systematiska undergrävande av demokratiska värderingar – går att undvika. Numera ligger förbannelsen snarare i reaktionen på profetian. För vi gör inte det som krävs. Tiden börjar rinna ut och handlingsförlamningen är total.
Kanske är vi deprimerade. »I ett samhälle där de rikaste drar ifrån känner alla andra sig fattigare«, skriver psykologen och författaren Tor Wennerberg, »Upplevelsen av att halka efter ekonomiskt och socialt, som sprider sig i befolkningen när inkomstskillnaderna ökar, triggar kortsiktiga och risktagande beteenden, det som inom biologin kallas för en live fast, die young-strategi.«
Alltså raka motsatsen till det långsiktiga och organiserade arbete som skulle vara förutsättningen för förändring.
Eller så vill man inte riktigt tro att en sån både enkel och krävande lösning som högre skatter verkligen kan vara svaret på ett så fascinerande, dynamiskt och gåtfullt problem som det kapitalistiska vidundret. Det som vi har lärt oss inte kan tyglas, som dundrar fram och lämnar ömsom välstånd och ömsom misär efter sig vare sig vi vill eller inte.
[pullquote]Överflödet verkar väcka ångest och påverkar synen på kärlek, arbete och familj. [/pullquote]Den värld som dragits fram i ljuset under senare år, i studier av de superrikas liv och i Paradise- och Panama-dokumentens kartläggning av de förmögnas skatteflykt, är minst sagt gåtfull. Att läsa om de superrika är lite som att följa med Costeau ner i djupet eller David Attenborough in i djungeln.
I en unik studie från Boston College’s Center, med stöd av Gates Foundation ironiskt nog, har människor som äger förmögenheter på över 25 miljoner dollar bjudits in att fritt skriva om hur rikedom format deras tillvaro. Resultatet förbryllar. Undersökningen visar en otillfredsställdhet bland många över sina liv. Överflödet verkar väcka ångest och påverkar synen på kärlek, arbete och familj. Många är missbelåtna med sina förmögenheter och känner sig ekonomiskt otrygga, de upplever att de skulle behöva i genomsnitt en fjärdedel mer än vad de redan har. Vi talar om individer som äger hundratals miljoner kronor, ofta mer än så.
En gång i tiden var rika människor rotade och bodde ståndsmässigt i en våning i stan och hade ett anrikt gods på landsbygden. De deltog i det sociala livet, var ordförande för lokala välgörenhetsorganisationer, sommarvärdar för festliga event osv. Idag lever många ett kringflackande liv som internationella nomader på ständig jakt efter något nytt. De har oräkneliga hem och landställen över jordklotet och färdas fram och tillbaka i privata jetflygplan och yatcher.
Läs hela artikeln i Balder