»Men om sanningen skulle fram så hade vi haft roligt i Bellaria. Det var inte den galna, eviga festen vi hade flytt ifrån, det visste vi båda två. Det var våra krigsskadade fäder och farföräldrar. För under den glättiga discoytan bar generationer Bellareser på fasansfulla minnen av de sista krigsåren. De led av flashbacks och mardrömmar, huvudvärk, sömnstörningar, inlärningssvårigheter och en serie oförklarliga kroppsliga och psykiska besvär som inga mediciner rådde på. Fabrizio och jag har inte bara sett deras lidande och hört halvkvävda fragment av deras berättelser. Vi hade ärvt deras krigstrauma. Skadorna fanns i oss också.«

I början av maj 1999 stod jag och rökte i kvällssolen på en sandstrand vid Adriatiska kusten. Bakom mig hade det börjat mörkna, men över havet var himlen fortfarande azurblå, med tunna, blodröda strimmor vid horisonten. Ljudet av loja, skvalpande vågor blandades med musik från strandbaren, som Fabrizio precis hade köpt för ett arv efter sin far. Det var den sista byggnaden på den lilla grönskande gatan via Abbazia, som skiljer sig från de andra i samhället för att den inte har några hotell och för att murgröna, pinjer, hagtorn och vass växer vilt över murarna och mellan skjul och verkstadsbyggnader. Det är det närmaste man kommer orörd natur i Bellaria, den välordnade lilla badort strax norr om Rimini där min pappa var född och uppvuxen.

Det här var min barndoms strand. L’ultima spiaggia, heter den. Den sista stranden. Här hade jag lärt mig simma, byggt sandslott, spelat calcietto, ätit hundratals mellanmål bestående av Nutellasmörgåsar, dykt efter blåmusslor, blivit kompis med andra barn och ungdomar från Po-slättens alla industristäder, blivit full för första gången, blivit kär för första gången.

Till det yttre hade inte mycket förändrats sedan dess. Från Cattolica i syd till Gateo Mare i norr och med Rimini tronande i mitten kantas stränderna av hotell och täcks av skvadron efter skvadron av solstolar i militäriskt välordnade rader. Varje sektion har en bar, en bagnino som hyr ut stolar och parasoller, omklädningsrum, små duschar för fötterna, andra duschar för kroppen och en liten lekplats för barnen. På den här kusten badade man med disciplin, men det fanns små luckor; mellanrum där folk och växtlighet betedde sig lite som den ville. Via Abbazia och L’ultima spiaggia var en av dem.

Plötsligt bröts lugnet av ett öronbedövande muller och sanden under mina fötter började röra sig. Fabrizio kom springande emot mig, extatiskt viftande med två flaskor prosecco. Vi kände inte varandra särskilt bra, han är tio år äldre än jag och född och uppvuxen i Bellaria, men jag var säsongens första gäst. Dessutom minns han mig från mina tonår på åttiotalet, när jag och några vänner hyrde en lada på en åker av hans jobbiga farsa och gjorde om den till rockklubb. Fabrizio lade ett gott ord för oss då eftersom han gillade ungdomar som visade prov på »aktivism«. På den tiden var det närmast en politisk handling att spela en viss typ av musik även om han inte tyckte att The Clash, The Specials, Stiff Little Fingers eller Joy Division höll riktigt samma klass som hans egna gamla sextio- och sjuttiotalslegender. Men framför allt tyckte han nog att det var deppigt att se oss gå omkring i svarta jeans och cowboy-boots i trettiofemgradig hetta, mitt under den färgsprakande karnevalsyra som pågick dygnet runt på åttiotalet, när Bellarias och hela den romagnolska kustens storhetstid som semesterort nådde sin kulmen.

Läs hela essän i Balder.

Foto: L’ultima spiaggia /Den sista stranden. Foto: Wikimedia Commons