Gertrud Knepler var den enda kvinnan som debuterade på förlaget Metamorfos. Hennes poesi från femtiotalet har förbisetts. I dag framstår hon som en spännande svensk-judisk poet.
Jag tänker på inledningsorden till Lennart Sjögrens senaste diktsamling Regnbågen (Bonniers 2024): »Sol / kasta upp dina strålar / låt regn falla.«
Nyss satt vi i köket, jag minns det röda riset, salladen och brödet. Det är mitt på dagen en varm onsdag i slutet av juli. Jag är på besök hos Kira Malmsten för att fråga henne om de stora vävarna hon gör
När blev det tyst? Ibland var det bara ljudet av prövande vingar bakom väggen, ibland sju–åtta nyss flygfärdiga ungfåglar. Ena stunden tätt över huset, nästa gång högt, högt där uppe i luften.
Vi hoppas ni kan upptäcka och erfara att det här numret är som ett slags framtidsrum; man kan röra sig mellan bilderna, texterna och poeterna, lyssna på deras röster och ana att de har blick för vad det är att vara människa, att framtiden är möjlig, med vår hjälp.
Jag är på väg för att träffa Jorun Olsson vid Ås trädgård utanför Östersund. Där bor hon
med sin sambo Adrian och deras två pojkar Vilgot, fem och ett halvt år och Alvin
Känner doften av bröd och bullar långt upp längs vägen då jag promenerar ner till bageriet. A har varit uppe vid fem denna morgon och gräddat allt som ska levereras. Fröbröd, Levain, Solrosråg