»Långt där ute i rymdens mörker lever troligen andra intelligenta varelser. Vi kan vara rätt säkra på att de inte alls är funtade som vi. Redan på jorden finns en sådan mångfald olika arter av liv att man får svindel – hur ska det då inte vara i resten av galaxen? Som vi ju är en del av. Även människor är rymdvarelser. Och vem vet vad som händer om annan levande intelligens i kosmos en dag råkar ut för oss? Vi som ställer till det dödligt för andra arter utan att ens mena något ont. Ingen vill ju nattfjärilarna och de migrerande fåglarna illa. Vi vill ha, bara. Vi är omättliga. Jämfört med människan, kan jag tycka, är rymden inget att frukta alls.«
Universum rymmer miljontals vintergator som vår. Insikten skapar svindel. För en del öppnas en väg till Gud. Andra blir rädda.
Rymdens väldighet kan väcka vag olust eller fullt utvecklad fobi. Genom åren har jag träffat många med rymdskräck. En kär vän till mig klarar på riktigt inte att se bilder av solsystemet. Hon uthärdar Hubbleteleskopets fotografier där en mångfald galaxer ligger utströdda som juveler på svart sammet, de bilderna är bara vackert abstrakta. Men solsystemet fyller henne med fasa. Och då handlar det ändå om stillbilder som bara ger en platt och ofullständig glimt av vad det handlar om.
Solsystemets färd genom universum är en koreografi, en intensiv dans. I komplexa rörelser snurrar planeterna kring sig själva och solen. Solen i sin tur rusar genom rymdens mörker i ofattbar hastighet – 800 000 kilometer i timmen – med hela sitt entourage av himlakroppar, i cirkel runt det svarta hålet i vintergatans centrum.
Det är så ofattbart fjärran från allt vi kan uppfatta med våra sinnen. Vad betyder det ens? Varför överhuvud taget bry sig?
Tillvaron här på jorden är ju viktigare. Myllan där frön gror, träden som skapar syre, atmosfären som låter regn falla, solen som tycks vandra så stilla över himlavalvet – det är vad vi har. Det är vad som ger oss liv.
Länge kände vi inte till något annat, men i natten när himlen välvde sig mörk över oss anade vi en gåta.
Vi läste in berättelser om gudar i stjärnbilderna. De var synliga för oss på ett sätt som går förlorat i samtidens städer.
Ljusföroreningar – överflödigt konstgjort ljus – bländar ofta bort stjärnhimlen helt. Det är illa nog för oss människor. Vi förlorar den existentiella förundran som uppstår under stjärnorna. Och det är än värre i andra delar av ekosystemet.
Flygfän dras till ljuset av kosmiska skäl. Nattfjärilar håller rak kurs genom att flyga i en bestämd vinkel mot månen. I en värld av hundratusentals konstgjorda månar – städernas och vägnätens artificiella ljuskällor – blir de dödligt förvirrade.
Ljusföroreningar finns inte bara i urbana miljöer på land. Till havs desorienteras nattflygande fåglar av starkt upplysta oljeplattformar. Det händer att de cirklar kring dem tills dagen gryr. I värsta fall, faller de till sist ner i vattnet av utmattning och drunknar. Havsbaserade vindkraftsparker skapar samma problem. De måste vara upplysta, allt annat vore livsfarligt, men ljus är inte alltid av godo. Och rymden är trots allt avgörande för livet på jorden.
I djupet av sin själ har människan alltid vetat det.
Läs hela artikeln i Balder