Hösten 2007 hade fotografen Lars Tunbjörk en mycket stor utställning på Moderna museet i Stockholm. På vernissagen var hela ingångshallen till museet alldeles proppfull med folk. Det gick knappt att komma in genom entrén. Längst fram på en upphöjd scen stod diverse museiintendenter och andra och lovprisade Tunbjörks fotografi. Själv syntes han inte till, varken i folkmassan eller därframme.

Efter ett tag fick jag syn på en ensam, oansenlig man allra längst bort vid garderoberna, så långt som möjligt från händelsernas centrum och med blicken vänd åt ett helt annat håll än alla andra. Det var Lars. På något sätt har den där bilden blivit kvar i mig. Varje gång jag går in genom Moderna museets entré dyker den upp igen. Som ett slags gestaltning av en oavvislig integritet, som inte är ett statement, inte en protest, utan bara ett naturligt sätt att förhålla sig. En integritet som mycket få konstnärer i vår bekräftelseberoende tid förmår att upprätthålla.

Liksom många svenskar, däribland jag själv, bär Tunbjörk på ett efternamn sprunget ur den svenska naturen. Tun är ett gammalt ord för den gårdsplan som omger ett hus på landsbygden och björk ett av de allra vanligaste svenska lövträden. Den natur som Tunbjörk skildrade i sina bilder är dock oftast av ett annat slag än den som ryms i hans ärvda namn. I projektet Vinter, som också kom att bli hans sista bok med samma namn, handlar det knappast om lantlig idyll utan mera om ett slags undergångsstämning som tycks breda ut sig över både natur och kultur. En apokalyptisk vind drar genom dessa grälla interiörer. Ingenting undkommer blixtens avslöjande sätt att demaskera varje försök att täcka över känslan av alltings meningslöshet med allsköns gardinuppsättningar och prydnadsföremål. Det som skulle vara festligt och upprymt har fastnat i krampaktiga försök att upprätthålla känslan av kärlekslycka och välmående, lyckade liv. Två kvinnor drar upp sina kjolar och dansar Cancan på en överlastad bardisk.

Nedanför dem, på det skräpfyllda golvet, står några barstolar, klumpigt tillyxade av den grövsta sortens furu. Det finns något hjälplöst över hela scenen. En ursinnig önskan om att alla drömmar snart ska uppfyllas, trots att vi alla egentligen vet att det är för sent, kanske alltför sent på jorden.

De utomhusliga motiven är annorlunda. Monumentala, tysta nattliga scenografier, liksom tömda på all mänsklig mening. Måleriskt återgivna står de där, en sorts tablåer gestaltande en värld som tycks ha övergivit sig själv. Ett hyreshus, oåtkomligt, omflutet av brunt vatten, som om mytologins dödsflod bestämt sig för att ta en omväg genom nutiden och passera förorterna på sin väg genom historien. Ett spöklikt vitt trähus med svarta fönster och en liten svensk flagga hissad över ytterdörren. Trotsigt visar detta hem upp sin tillhörighet och sin vägran att kapitulera under den mörka natthimlen. Eller se på snögubben. Nersotad och solkig reser han sig ur mörkret med ett svart grin från öra till öra. Smältande och mot alla odds upprätthåller han sin falliska stolthet.

Är det såhär vintern känns i själen? Ett mentalt stillestånd, en svart tröstlöshet avbruten av tillfälliga stunder av häftig utlevelse eller ett maniskt prydande och tingsamlande. Lars Tunbjörks sätt att fotografera tillät inga undanflykter. Världen översvämmar sinnet med sina starka krav på att bli mottagen och sedd in i minsta skarpritade skrymsle. Kanske skulle man kunna kalla den hyperrealism som Tunbjörk begagnade sig av för ett slags demokratiskt fotografi. Det fula, banala och grälla har samma, om inte större vikt, än det utvalda, sparsmakade och exklusiva

Läs hela artikeln och se bilder i Balder.

Text: Marie Lundquist.
Bild: Lotta Sjöholm