»Människan är en berättande art. Det betyder att vi lägger till och drar ifrån. ›En annan berättelse‹ finns alltid, om allt som händer, eller snarare en myriad av andra berättelser – lika subjektiva som sanna, eller åtminstone delvis sanna. När vi inte erkänner det, när vi tror att den ena berättelsen per definition ogiltigförklarar den andra, är vi ute på hal is.«

Det finns alltid en annan berättelse – nej, det finns flera. Det ställs på sin spets i rättssalar. Ärligt, efter bästa förmåga, ger vittnen ofta helt motstridiga uppgifter om vad de tycker sig ha upplevt.

På syskonträffar där minnen dryftas sker ibland något liknande. En händelse som var livsavgörande för lillasyster, kommer storebror inte ens ihåg fast han bevisligen var med. Berättelser och minnen hänger kort sagt ihop, och minnen är inga trogna avtryck av det som faktiskt hände.

Precis som drömmar är de subjektiva konstruktioner. Konflikter – mellan enskilda människor, folkgrupper, länder – bottnar ofta i en strid om det kollektiva minnet. För naturligtvis är det alltid jag, eller min krets, eller mitt folk, som anser att vi minns rätt. För om inte, sätts själva existensen i gungning.

Jag minns exempelvis med bestämdhet att jag satt i ett skärgårdshus jag hyrde och skrev till en person som jag ännu inte hade lärt känna på den tiden. Det kan inte ha hänt. Ändå kommer jag ihåg det. Så vad har jag varit med om överhuvudtaget? Vem är jag?

Berättelser försöker bringa reda i det oförutsägbart spretiga kaos som livet och minnena är. De presenterar minnen som sanningar. De erbjuder lösningar. Paradoxalt nog blir den fiktiva berättelsen ofta mer »sann« än den dokumentära, eftersom den inte gör anspråk på att vara sann. Därmed släpps läsaren eller åskådaren in med sina egna berättelser, sina egna minnen, som speglar fiktionen. På det viset – och kanske bara så – kan berättelsen öppna sig mot faktiska insikter. Ingen roman blir levande med mindre än att den utmanar eller samspelar med berättelsen jag själv är.

Idén att varje människa är en berättelse betingar narrativ medicin, en tämligen ny metod i läkekonsten som samtidigt knyter an till dess grunder. »Det är viktigare vilken människa som har sjukdomen, än vilken sjukdom människan har« är ett tillspetsat citat som tillskrivs Hippokrates. Enklare uttryckt blir det lättare att behandla en patient om man lyssnar på vad hon har att säga. »Narrativ medicin är inget alternativ till evidensbaserad medicin», påpekar läkaren Valle Ehrling i en intervju i Göteborgs-Posten, »utan ett sätt att återerövra berättelsens naturliga plats i vården.«

Och om vårdens och patientens berättelser absolut inte går att jämka samman? Då har vi ett problem. Då återstår att undersöka vilket problemet är – en patient utan realistisk förståelse för sitt tillstånd, en läkare utan lyhördhet? Bådadera är tänkbart. Krockar mellan berättelser synliggör problem som måste uppmärksammas. Därför, definitionsmässigt, behövs den andra berättelsen.

Det är inte en fråga om att ha rätt eller fel, utan en fråga om att försöka nå gemensam insikt. Och det är en fråga om att se sin nästa. Den andra berättelsen, den andras berättelse, nästans narrativ, måste jag vara lyhörd inför. Allt här i världen handlar helt enkelt inte om mig. På samhällsnivå finns ofta stora glapp mellan offentlighetens olika berättelser om ett och samma skeende – antingen det nu handlar om gängkriminaliteten eller covid-19-pandemin, för att ta två aktuella exempel.

Läs hela artikeln i Balder