»Vi tar våren till fröet« Samtal med Kerstin Fredlund

Foto Kerstin Fredlund som har en blå jacka och röd halsduk på sig ståendes på ett fält. Kerstin Fredlund. Foto: Anna Hedelius.
Foto Kerstin Fredlund som har en blå jacka och röd halsduk på sig ståendes på ett fält.
Kerstin Fredlund. Foto: Anna Hedelius.

– En gris blev så sugen på äpplen att han hoppade över elstängslet, brände sig, skrek som en stucken gris och sprang rakt på äppelhinken. Då fick vi lära oss att inte sätta några hinkar så nära att de känner doften av dem. Kerstin Fredlund är allmänläkaren som bytte stetoskopet mot grep och gummistövlar. Hon är lantbrukardottern som redan i unga år ifrågasatte sin pappas kemijordbruk och sökte ett hållbarare sätt att både odla och leva. Nu står hon i parcellerna bakom Ölands museum Himmelsberga och skrattar gott åt grisarnas framfart. I 38 odlingsrutor om vardera 21 kvadratmeter driver hon tillsammans med Länsstyrelsen upp kulturspannmål från gamla sorter.

Höstsådden av svedjeråg och olika veteslag gjordes i oktober och växer nu som gräs i den steniga åkern. Grisarna, som var på plats under hösten, har rensat jorden fri från tistlar.

– Vi tog in djuren när det blev snö. Nu är det snart dags att så ut vall och korn.

Bland annat hoppas Kerstin Fredlund på utsäde från ett ryskt fartyg som strandade uppe på norra Öland i början av 1800-talet.

– Kornet som fanns ombord har en familj odlat i tvåhundra år. Det är roligt att kunna bjuda på den sortens berättelser kring sädesslagen till de som sommartid kommer på våra visningar.

Kerstin Fredlund är en god berättare. Den här kylslagna aprildagen är det jag, min nioåring Indra och hunden Janne som får vara åhörare.

– I åtta av rutorna har vi en vetesort som hittades på en öländsk gård under 1940-talet och lades i förvaring i en genbank. På 1990-talet, när intresset för ekologisk odling började komma, ombads växtförädlaren Hans Larsson att ta fram sorter som kunde odlas utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Han plockade fram kuverten med gamla Ölandssorter från genbanken och när han sådde kunde han selektera ut ett tjugotal olika linjer, varav några var skalbärande. Så nu förökar vi upp spelt här, för att göra den till en ny originalsort, Ölands speltvete.

Kerstin Fredlund kliver vidare längs gångarna som löper mellan de smala parcellerna.

– Här har vi två rutor med svedjeråg. Det kanske ni har pratat om i skolan, Indra? På 1500- och 1600-talen bodde det så lite folk i norra Sverige att man erbjöd finländare jord och skog. När de kom tog de med sig sitt svedjebruk och brände ner skog för att så ut råg i »svedjan« som det kallas när man har bränt ner. I svedjan var jorden väldigt näringsrik så skörden blev jättebra.

Den sista finngården fanns i Värmland på 1970-talet, berättar Kerstin.

– Där hittade forskaren Per Martin Tvengsberg nio frön i en bastuplanka. Sju av dem grodde. Av de sju fröna odlar vi nu svedjeråg på många ställen i Sverige. Den smakar gudomligt. I Historieätarna i tv gjorde de soldatskorpor på den.

Soldatskorpor i all ära, men det kaffebröd vi bjuds då vi går in i gården Stacketorp på Himmelsberga går inte av för hackor. Kerstin har fått fyr på en brasa i spisen och serverar kaffe och te ur termos samt tunnbröd av emmer, som hon har bakat dagen före.

Läs hela artikeln i Balder