Stora gasklockan i Gävle
Repetition, Faust i Gasklockan. Foto: Lars Pehrson.

Peter Oskarsons Faustuppsättning i gasklockorna i Gävle är ett försök att få oss att uppleva istället för att teoretisera kring vad en människa är. Det kollektiva allkonstverk han tillsammans med scenograf, koreograf, musiker, skådespelare och figuranter iscensätter i gasklockorna är en tillspetsad och dramatisk uppförstoring av allas vår belägenhet. Vandringen med Faust och Mefisto är den vandring vi själva tvingas göra varje dag.

Vandringsdramat ligger i tiden. Under de senaste åren har jag vandrandes tagit del av scenkonst av de mest skilda slag. Jag har följt Brechts Mor Kurage och hennes vagn på krigshärjade strapatser genom novemberdimman i Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg, jag har strövat med de döda i Lotta Melins dansinstallation Gare du Nord på Konstakademien och deltagit i Teater Tribunalens iscensatta miljödemonstrationer via i-Pod på Hornsgatan i Stockholm. Jag har promenerat på Avignons lika stekheta som myllrande teaterfestivalgator med en fransk kvinna vid namn Margot i hörlurarna. Smått vettskrämd har jag, iförd venetiansk karnevalsmask, fritt traskat runt i det brittiska kompaniet Punchdrunks stora byggnader i New York och London i iscensättningar som bygger på Shakespeares Macbeth respektive Büchners Woyzeck. Under dessa teateräventyr har jag lyft på omsorgsfullt utvald rekvisita, omslutits av den i bakgrunden suggestivt ljudande musiken och ryckts med i handlingen när dramats aktörer vips dyker upp och river av en dramatisk koreografi med avstamp i de blodiga berättelserna.

Att välja att delta i en platsspecifik teaterföreställning innebär flera saker. Det handlar inte bara om att överge teaterns gosiga sammetsfåtölj, utan också att lämna allt vad bekvämlighetszoner och trygghetsmönster heter. Glöm det där med att snacka förtroligt med bänkgrannen strax innan föreställningen börjar för att tystna exakt då lamporna släcks i salongen, glöm att få en behaglig och ofarlig distans till dramatiken, glöm det hemtrevliga vinet mellan akterna, glöm att efter paus somna till lite i fåtöljen då dagen har varit lång och föreställningen är dito.

Det ickekomfortabla är förstås en del av poängen med teatervandringarna. Bekvämlighet är skönt, men har en bedräglig biverkan, nämligen att vara konstnärligt förödande. Alltför bekväm och du stänger av hjärnan. Platsspecifik teater ställer krav. Du måste inte bara vandra, du måste också vara beredd och uppmärksam med hela ditt jag, beredd på överraskningar, beredd påatt dina tidigare invanda föreställningar blir utmanande, beredd på att ta ställning och kanske på att välja. När konsten inkluderar dig suddas gränserna ut, inte bara mellan scen och salong, utan också mellan olika genrer. Du upplever allkonstverket.

När konsten inkluderar dig suddas gränserna ut, inte bara mellan scen och salong, utan också mellan olika genrer. Du upplever allkonstverket.

Kliver du in i detta får du på köpet en upplevelse som omsluter dig och alla dina sinnen – syn, hörsel, känsel, kanske lukt och smak. Du får uppleva varierade rumsliga stämningar och höra hur ljudet förändras beroende på var i lokalen du befinner dig. Du får vistas helt nära de aktörer som iscensätter dramat, kanske röra vid dem och taktilt känna närvaron av berättelsens väsen. Det omslutande allkonstverket ger dig full möjlighet att checka ut från verkligheten och kliva in i en annan värld under ett par timmar. När konsten inkluderar dig suddas gränserna ut, inte bara mellan scen och salong, utan också mellan olika genrer. Du upplever allkonstverket.

Nu är det Fausts tur. Genom Gävles cylindriska gasklockor ska vi alltså vandra med Faust och Mefisto, dessa gestalter hämtade ur Goethes »summa summarum «, det långa läsdrama han arbetade med under stora delar av sitt liv och som skulle ta 22 timmar att spela i sin helhet. Och visst är Faustberättelsen och dess frågeställningar både aktuella och brännande angelägna.

Wunderbar sind alle Dinge des Himmels und der Erde! Doch der Wunder Grösstes ist die Freiheit des Menschen: Zu wählen zwischen Gut und Böse!

Bara några minuter in i stumfilmsregissören F.W. Murnaus film Faust, där Gösta Ekman spelar en bildskön Faust mot Emil Jannings Mefistofeles förmedlas detta lika uppfordrande som, om vi vill uppmuntrande budskap: »Underbart är allt på himlen och på jorden. Men det största undret är människans frihet att välja mellan gott och ont. «

Den fria viljan, den som är oss given, är ett ansvar attförvalta. Men val kan vara förskräckligt svåra, i princip omöjliga att förhålla sig till. Ett av problemen med val är att vi allt som oftast inte vet vad vi väljer. Faust vill ju väl, han vill skapa gott och ingår ett vad med djävulen i tron att denne går att överlista. Mefisto vill annorlunda. Han vill få Faust att ge upp sin strävan efter det goda och ge sig hän åt den egensinniga njutningen

Och visst ser vi alla en Faust i vår spegelbild. »Dem Bösen widersteht kein Mensch« (Ingen kan motstå det onda) heter det lite senare i Murnaus film. Gång på gång frestas vi att göra det som är ont, vi frestas att svika våra ideal. Därmed sviker vi oss själva, vi sviker de som står oss nära, vi sviker världen. Men vi gör det inte för att vi vill ont, utan för att valen är alltför svåra och frestelserna för svåra att motstå. Ibland gör vi det för att vi helt enkelt är blinda för konsekvenserna av våra val.

Peter Oskarsons Faustuppsättning är ett försök att få oss att uppleva i stället för att teoretisera kring detta. Det kollektiva allkonstverk han tillsammans med scenograf, koreograf, musiker, skådespelare och figuranter iscensätter i gasklockorna är en tillspetsad och dramatisk uppförstoring av allas vår belägenhet. Vandringen med Faust och Mefisto är den vandring vi tvingas göra varje dag. I denna totalupplevelse kan vi, om vi vågar, på riktigt möta de frågor som i dag kanske är viktigare än någonsin att försöka få rätsida på: Vad är ont och vad är gott? Hur tar vi bäst vara på det gudomliga inom oss? Vad är djävulskt? Vad innebär det att sälja sin själ till djävulen? Kan vi besegra det onda i världen?

Inga svar är givna, men att utforska dessa spörsmål genom en konstform som talar till oss via alla sinnen, att via vandringen genom gasklockornas rum kliva in i rum inom oss som vi inte visste fanns, är en unik möjlighet. Dem möjligheten ges dig i Gävle – men bara om du vågar lämna din bekvämlighetszon.