»Barnet buret bär den vuxne« Om Martin Lönnebo

Martin Lööenbo tittar rakt in i kameran ståendes i ett grönt buskage
Martin Lönnebo. Foto: Emanuel Eriksson/Verbum.

En av de mest betydande andliga förnyarna somnade lugnt och stilla in i slutet av april. Biskopen och författaren Martin Lönnebo var in i det sista bestört över hur illa vi tar hand om våra barn, sjuka och gamla. Klimathotet och utarmningen av vår natur gjorde honom lika arg. Thomas Lerner minns en man som gjorde stort intryck på alla han mötte.

Martin bad mig vänta en stund. Han skulle bara lägga sig till rätta i soffan hemma i villan i Linköping. På rygg, med händerna knäppta, blev tankarna och minnena tydligare på något sätt, berättade han.

Så började samtalet. Det var ett av många, på telefon eller öga mot öga, under ett gemensamt skrivprojekt. För snart tio år sedan samlade jag stoff till en bok om biskopen Martin Lönnebos liv, en biografi om mannen som på sitt lågmälda sätt kom att utmana en del av traditionerna inom Svenska kyrkan.

Kanske hade jag just den där eftermiddagen lite dåligt samvete för att jag inte oftare tog tåget från Stockholm till Linköping för våra samtal, utan istället valde telefonen som ett bekvämt alternativ. Men Martin lugnade mig.

Samvetet har två sidor, menade han. Den ena handlar om en inre röst som manar oss att göra rätt, om en vilja att ta ansvar för våra handlingar. Samvetets andra sida hämtar sin näring ur en känsla av skam över att ha handlat fel, fortsatte Martin. Ett dåligt samvete byggt på det senare blir sällan en bra drivkraft i livet och kan till och med vara förtärande, menade han.

Nu är prästen, biskopen, pappan, kollegan, vännen och den kyrklige förnyaren Martin Lönnebo död. När våren tidigare i år knackade på porten lämnade han det jordiska livet. Han, som älskade när naturen vaknade till liv, får den här sommaren inte längre lyssna till fåglarnas sång och uppleva blommornas prakt. Men jag tror att han lycklig skådar tillbaka på sitt liv – oavsett var i universum han befinner sig. Han betonade ju så ofta att alla på vår jord är en del i det stora hela, fragment i ett oändligt kosmos där det hos var och en av oss finns stjärnstoft vilka minner om vårt ursprung.

Kanske gläds Martin åt att tiotusentals svenskar bär den frälsarkrans han skapat runt handleden och att ännu fler har den i fickan eller i väskan. Och i kyrkor runt om i landet står de ljusbärare han en gång kom med idén till. Genom att tända ett ljus i dessa »träd« minns många en vän, ett barn, en förälder eller den kärlek som inte längre finns i livet.

Frälsarkransen och ljusträden är två uttryck för Martins kreativa lust, men framför allt vittnar de om hans syn på människan. Radbandet, med sina arton pärlor, symboliserar i sin skenbara enkelhet tillvarons helhet.

Efter att ha råkat ut för en storm i den grekiska arkipelagen hade Martin blivit strandsatt på en liten ö. Han var nybliven pensionär och visste inte riktigt vad livet skulle föra honom. Under sina år som präst hade han märkt att många människor i dag har svårt att lyssna till sitt inre och finna det viktiga i livet. Så föddes tanken på ett radband för vår tid.

Jag nämner bara en av de arton pärlor som återfinns i Frälsarkransen, nämligen Uppståndelsepärlan. Denna stora vita pärla står för att det goda segrar över ondskan, och symboliserar hoppet som övervinner oro och rädsla. I denna pärla finns frid och ljus, natten är över och morgonen väntar. Kanske hade Martin själv nytta av radbandets pärlor.

Läs hela artikeln i Balder

Martin Lönnebo. Foto: Emanuel Eriksson/Verbum.

 

Thomas Lerner